
Lill-polarn har varit kanonduktig idag, och allt har flutit på riktigt bra. Jag kunde till och med sluta lite tidigare – härligt nu när solen äntligen skiner igen.
Vi har haft en kille här som bilat ur resten av rummen i kokhuset så att vi snart kan börja isolera golven. Lill-polarn var naturligtvis vansinnigt nyfiken och ville absolut vara med ute och se hur det gick till. Men killen som jobbade hade lite bråttom eftersom han skulle hämta sin dotter, och han körde rätt snabbt med skottkärran för att bli klar. Jag var lite orolig att han inte skulle se Lill-polarn – det räcker ju att han blundar till en sekund, så är Lill-polarn precis där.
När jag till slut kikade ut för att se hur arbetet gick, upptäckte jag Lill-polarn uppe på mitt planteringsbord. Han stod där och torkade fönstret för glatta livet så att han skulle kunna kika in i kokhuset. Jag frågade vad han höll på med, och då förklarade han lyckligt att han bara skulle kolla om huset var beboeligt – så han kunde flytta in!
“Tobias har ju fått ett eget hus,” sa han, “och då måste ju det här vara mitt! Micael kan ju stanna i Stockholm hos Nina – de svävar ju ändå runt på rosa moln – så de behöver väl inget hus!”
Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske får jag faktiskt fixa något åt honom – dela av hallen eller göra i ordning ett hörn på loftet. Fast, om jag tänker efter, är det nog bäst att ha Lill-polarn så nära som möjligt… man vet aldrig vad han hittar på annars.
Men en sak är säker – han kan alltid få putsa fönster när han gjort något bus. Snart har jag nog Kållereds renaste rutor!
