På vägen hem från jobbet hamnade jag bakom Elvy, så jag passade på att bjuda in mig själv på en spontan fika. Det var riktigt mysigt, och efter en stund kände jag hur energin sakta men säkert kom tillbaka.
När jag sedan kom hem möttes jag av snickaren ute på gården. Han såg lite stressad ut och berättade att cementen var slut – och så frågade han plötsligt hur långt ut valvet skulle gå från köket!? Jag blev helt ställd. Valv? Jaha, tänkte jag, kanske blir det fint? Så jag frågade om det var Micael som hade beställt det där.
“Ja, det tror jag!” svarade snickaren. “Jag såg ett par svarta killdojor inne, så han måste ha varit där. Han lät lite förkyld bara, lite pipig i rösten om man säger så! Men oj, vad mycket idéer han hade. En del riktigt bra, fast jag förstod inte riktigt allt. Ska han ha en egen hund, eftersom dörrarna ska vara så små? Och ritningen på köket får ni nog också göra om – måtten är ju åt skogen! Det är väl ingen pygmé som ska flytta in! Hahahaha!”
Phuu! Jag anade genast oråd. Snickaren hade uppenbarligen inte träffat den riktiga Micael. När jag klev in såg jag mycket riktigt Lill-polarn stå där, lycklig som bara den, iförd Micaels skor och keps.
“Han märkte inget!” skrattade han. “Jag sa ju att vi var så lika att ingen skulle se skillnad.”

