Usch! Det tog flera timmar för Lill-polarn att gå ner i varv igår efter sitt stora biobesök, så jag var faktiskt lite tveksam till om han skulle få följa med igen. Men när han tittade på mig med sina bedjande ögon kunde jag förstås inte säga nej. Han lovade dyrt och heligt att inte springa runt i foajén på egen hand.
Och till en början gick det riktigt bra! Han höll sig i skinnet (vilket “skinn” det nu var?) och skötte sig exemplariskt. Men framåt eftermiddagen… försvann han spårlöst.
Gubben letade överallt – under stolar, bakom skärmar, i maskinrummet – men ingen Lill-polare i sikte. Till slut, när han passerade toaletterna, hördes plötsligt ett glatt:
“Ta ra ra bom ti rej, ta ra ra bom ti rej!”
Och ja, ni kan ju gissa vem som satt där inne.
Lill-polarn var helt fascinerad över att bion hade Lill-polar-anpassade toaletter. Han berättade strålande nöjd hur han hade suttit där som en kung på tronen! Det enda han tyckte var lite dåligt var att det inte fanns något att läsa, och att dasspappret kunde varit lite mjukare.
“Jag ska ringa och klaga!” sa han bestämt. “Och dessutom – vad skulle man med den konstiga borsten till? Den stacks ju bara!”
Jösses. Jag tror det får räcka med biobesök för ett tag.
