Oj! Den sjönk!

Det första jag ser när jag kommer hem från jobbet är Lill-polarn som ligger på magen och försöker få upp något i diskhon.

– Men Lill-polarn vad gör du?
– Vaa! Ser du mig!? Är jag inte osynlig?
– Du har satt din hatt bakofram så jag ser dig.

Lill-polarn hade lekt hela havet stormar med Vikinga skeppet som min pappa har gjort en gång i tiden. Skeppet hade flutit så fint tills Lill-polarn började vispa runt vattnet, då hade den sjunkit som en sten. Lill-polarn vet mycket väl att han inte får härja runt med de gamla båtarna. Det är prydnad och inget annat.

Har båtarna klarat att hålla från det att jag och min bror var små och under tiden som mina pojkar varit små, så vore det väl attan om det gick sönder nu. Lill-polarn hade snabbat sig att hämta hatten så jag inte skulle se hur han låg där på diskbänken och febrilt försökte få upp skeppet. Jaja! Nu är skeppet rent från damm i alla fall.