När jag kom hem stod gubben ute och bytte däck på hästlastbilen. Han skulle även ta min bil senare under dagen. Jag hörde pustanden och stönanden under bilen, och när jag tittade ner fick jag syn på Lill-polarn – stående med armarna utsträckta och ett ytterst koncentrerat uttryck i ansiktet.
Jag tittade frågande på gubben, men han bara skakade på huvudet. Lill-polarn tittade upp på mig och utbrast stolt:
– Ser du!? Jag är superstark! Starkare än Superman! Jag har hållit upp bilen hela tiden så Claes-Olof kan byta däcken. Han hade aldrig klarat det utan mig!
Han fortsatte svettig men bestämd:
– Sluta prata och sätt på det sista däcket nu! Det här är tungt alltså! Jag fattar inte varför folk blev så imponerade av Magnus i Let’s Dance. Jag kan ju lyfta en hel lastbil!
Jösses… sedan dess har han babblat oavbrutet om hur stark han är och hur bäst han är på allt. Jag frågade gubben hur man egentligen får tyst på honom, och han svarade torrt:
– Säg bara att vi ska lasta Bellman och Beethoven och åka till Delsjön.
Det tog inte många sekunder förrän Lill-polarn spärrade upp ögonen:
– Va?! Jag vill inte bli platt! Oj, jag hör Esmeralda ropa på mig!
Och så försvann han lika snabbt som han dykt upp – fortfarande världens starkaste, men inte så sugen på att konkurrera med hästarna om utrymmet i lastbilen.
