Lill-Polarn ville följa med till jobbet i dag. Det var ganska länge sedan sist, och jag måste erkänna att det kändes rätt skönt att ha lite sällskap – och kanske till och med lite hjälp.
Han satte genast fart, gick runt och torkade lister och muttrade över hur slarviga gubbarna var. “När jag får jobb,” sa han högtidligt, “ska det skina på min arbetsplats! Alla ska tycka att jag är den bästa VDn de haft.”
“VD? Jaha du,” svarade jag.
“Ja, varför inte?” sa han och sträckte på sig. Självförtroendet är det i alla fall inget fel på!
Jag gick vidare in i fabriken medan Lill-Polarn lovade att putsa alla speglar. När jag en stund senare kom ner till omklädningsrummen hörde jag hur han gapskrattade. Jag hann snabbt föreställa mig alla möjliga scenarion – men verkligheten överträffade fantasin.
Där stod han och sprejade sig själv med en flaska klisterolja! Han skrattade så tårarna rann, för det både kylde och luktade “spännande”, som han uttryckte det.
“Stopp! Det där är ju klisterolja, Lill-Polarn!” ropade jag.
Han såg helt oskyldig ut och höll upp flaskan. “Men det står ju här: användningsområde – kedjor, gångjärn, axlar! Jag har ju axlar! Och det tål värme från minus tjugo till plus hundrafemtio grader – solen skiner ju ute dessutom! Den skyddar mot korrosion, och det såg jag massor av på utsidan!”
