I morse var det full fart i köket! Gubben fyllde år, och Lill‑Polarn for runt som en virvelvind för att ordna kaffe på sängen. Men mitt i allt såg han plötsligt väldigt bekymrad ut.
Det visade sig att han hade råkat vräka i sig muffinsen som låg i påsen på bordet. Inte vilka muffins som helst heller, utan de där stora med extra chokladbitar i – de som egentligen var tänkta till gubben (eller snarare: “bara till Lill‑Polarn”, om man frågar honom).
Hade jag inte varit så stressad till jobbet, hade jag nog passat på att retas lite om hur deppad gubben skulle bli när han upptäckte att födelsedagsmuffinsen var slut. Lill‑Polarn såg dock så förtvivlad ut att jag knappt hade hjärta att säga något. Jag misstänker att muffinsen inte smakade fullt så gott längre…
För att lugna honom skickade jag ut honom för att plocka smultron. En stund senare ropade jag ut genom dörren och frågade om han hittat några. Då hörs bara hans lilla röst på avstånd:
– En till gubben… två till mig… en till gubben… två till mig…
