Idag ville Lill-polarn stanna hemma för att titta på när snickaren satte upp stålskenorna i Micaels blivande badrum. Han påstod att han hade “massor av viktiga grejer” på gång och hade minsann ingen lust att “klampa runt på någon gammal led”. Jag var såpass sugen på en rejäl promenad att jag valde att lita på att han skulle uppföra sig.
När jag kom hem hade snickaren åkt iväg en sväng, och huset var tyst. Jag gick runt och ropade på Lill-polarn, men inget svar. Till sist fick jag syn på honom uppe vid dammens övre del, som nu nästan är fylld efter allt regnande. Där stod han, helt försjunken, och tittade på något som guppade i vattnet.
Pappas gamla radiostyrda båt!
Först blev jag vansinnig – den där båten fick man ju knappt röra när jag var liten! Men sen kunde jag inte låta bli att bli lika fascinerad som Lill-polarn över hur fint den flöt, trots alla år på vinden.
Just när vi stod där och beundrade den dök snickaren upp igen.
– Det var ett himla tjat att jag skulle ta ner den där båten! sa han. Du hade visst glömt ta ut den när du hade lite bråttom i morse.
– Jaså! sa han det, svarade jag och sneglade mot dammen.
I ögonvrån såg jag hur Lill-polarn snabbt smet in, troligtvis med dåligt samvete. Men om jag ska vara ärlig hade jag själv aldrig vågat sätta den gamla båten i vattnet.
Nu funderar jag faktiskt på att ta ner den till Tore för att se om jag kan byta motor. Allt annat verkar fungera – enda problemet är att fjärrkontrollen är spårlöst borta.
