När jag kom hem från jobbet stod Micael och målade brädorna till väggen, medan Lill-polarn var ute och busade med Pepper vid det gamla trädet. Det hade kommit flera rejäla störtskurar under dagen, så jag förstod att de ville passa på att vara ute nu när solen äntligen tittade fram.
Pepper älskar att klättra – han är uppe i trädet snabbare än man hinner blinka och har dessutom blivit riktigt skicklig på att ta sig ner, även när stammen är helt kal. Lill-polarn däremot… tja, han är ungefär lika graciös som en trädgårdsgroda på slipprig is. Han har en förmåga att fastna, vingla, och ropa på hjälp på höjder där ingen människa borde befinna sig.
Jag vet inte hur många gånger Pepper eller Shakira har kommit in rusande, helt uppspelta, för att meddela att Lill-polarn återigen sitter fast i en gren någonstans.
När jag stod och småpratade med Micael såg jag plötsligt hur han log brett.
– Hämta kameran! sa han. Du måste se det här!
Och mycket riktigt – när jag tittade ut hade Lill-polarn lyckats krypa in i trädet. Ja, bokstavligen! Bara benen stack ut. Pepper satt bredvid och såg helt förvirrad ut, som om han inte visste om han borde hjälpa till eller bara applådera.
När vi till slut lyckades hala fram Lill-polarn tittade han upp på Pepper med ett självsäkert grin:
– Nu brädade jag dig allt!
