Vad lurigt!

Tur att Pepper kom och mötte mig vid bilen i dag. Han sprang i förväg bort till dammen som för att tala om att ( hallå? får han verkligen vara där? ) Lill-polarn var på väg att undersöka vattenfallet som var helt igen isat, man hörde bara hur det forsade bakom och det såg ut som en stor is grotta.

Jag såg på spåren att Lill-polarn hade åkt med sin spark längst kanten, men jag vill helst vara med honom när han är vid dammen.  Jag skulle precis tala om för Lill-polarn hur förrädiskt isen kan vara när Edgar gjorde ett hopp från övre dammen ner till Lill-polarn. Det hördes ett litet knak och en spricka dök upp.

Sprickan växte med ljuset hastighet och Edgar for upp på kanten. Ena sidan på Lill-polarn spark började sjunka och han skyndade sig att vända sparken och kom nu farandes upp mot kanten. Lill-polarn står chockad bredvid Edgar och tittar på sprickan och vattnet som forsar under.

– Fy tusan! Vad lurigt. Edgar behöver banta!

– Nej det är du som inte skall vara själv vid dammen!