Det börjar bli riktigt kallt på morgonen nu. Löven dalar sakta till marken och även om det är otroligt vackert ute, kommer det där lilla vemodet krypande. Hösten är verkligen här på riktigt.
Snickaren och el-gubben skulle komma hit idag, så Lill-polarn ville prompt hjälpa till. Vi skulle ta ner hästarna och köra in hö, och han tog uppdraget med största allvar. Det var riktigt gulligt att se honom kämpa med höet — fast jag nog hade fått plats med hela lasset i en IKEA-kasse. Men han var så stolt, så jag lät honom hållas.
Efter tolfte (!) körningen stannade han tvärt till vid husknuten. Han stod bara där och tittade ut mot träden, alldeles stilla. Morgonsolen letade sig fram mellan grenarna och gav hela gården ett varmt, gyllene sken.
Det var så vackert att jag sprang in och hämtade en filt och lite fika. Så satt vi där tillsammans, tysta en stund, bara njöt av höstluften och lugnet innan hantverkarna skulle dyka upp.
Sådana stunder blir man lite extra tacksam för — när arbetet får vänta en minut och man bara får andas, känna doften av hö och höst, och se världen sakta skifta färg.
När jag kom hem låg det brev från Tyskland, har varit lite orolig att hon kanske inte skulle ha någon lust att skriva men hon svarade ju jättesnabbt. Hon var lite osäker på vad hon skulle skriva och menade på att det finns så mycket frågetecken i våra liv. Jag tror jag skall be en att översätta nästa brev. Verkade som hon inte riktigt förstod att min bror är död. Google översättning duger, men nu till att börja med är det kanske bättre att det blir mer korrekt.
Gubben hjälpte mig att lägga in brevet i Google, i och med att det var handskrivet och lite svårt att tyda vissa bokstäver, men annars hade vi ruskigt lika handstil. Jag har så himla många frågor, inte så att jag behöver veta varför, våran viktjournal när jag var liten och bodde i Tyskland sa väl det mesta. Båda mina söner har kaskad spytt så fort det var dags för fast föda och Tobias viktkurva och sjukhusbesök liknade väldigt mycket min.
Efter att de i stort sett kollat igenom hela Tobias och vi fick ligga inne på Östra så kom en gammal rutinerad sköterska och sa att det var polyperna. Läkaren tyckte det var så långsökt, men vad tusan de hade ju kollat allt och inget hittat. Han som skulle operera bort polyperna tyckte vi gjorde en lyx operation, men kom och bad om ursäkt när han såg hur stora de var.
Micael, son nummer två kom in på direkten och båda har opererats i omgångar. Så jag vet inte, men varför tycker jag bara inte är så viktigt. Vill hellre se framåt och framför allt veta om jag har fler syskon. Skall ta och skicka med lite kort och det bästa hade ju varit om hon skaffade e-mail. Jag är lite otålig av mig även om snigel posten gick riktigt fort denna gången.
När jag kom hem i eftermiddags satte jag mig vid datorn för att koppla av efter en hel veckas jobb. Lill-polarn var ute i köket och busade med Pepper, och allt var lika ”lugnt” som det brukar vara här hemma — alltså inte särskilt lugnt alls.
Efter en stund hörde jag hur det blev helt tyst. Det betyder nästan alltid att något är på gång. Mycket riktigt, strax därefter hördes ett gapskratt från köket. Sedan tyst igen. Sedan ännu ett skrattanfall.
Till slut kunde jag inte låta bli utan gick ut för att se vad som försiggick. Och där satt han, Lill-polarn, uppe på vedspisen, fullständigt uppslukad av den gamla ryska dockan. Han hade just upptäckt magin i hur en docka gömmer en annan – och en till – och en till!
– Vi måste köpa godis! hojtar han plötsligt.
– Inte mycket, för det behövs inte.
Jag hajade till.
– Jaså? Varför inte? Jag är också godissugen.
– Vi kommer att ha jättemycket lördagsgodis, säger han triumferande. Det är bara att lägga lite godis i den här dockan, så fixar det sig!
Jösses vilket underbart väder! Jag har varit ute på en långtur med Shakira och ska nu ta mig en kopp kaffe ute i solen. Hela höstängen är full av citronfjärilar, och Lill-polarn är alldeles salig. Jag förstår inte riktigt varför han är så tokig i just dem – visst, det är ju hans älsklingsfärg, men ändå? Nässel- eller påfågelsfjärilarna är ju mycket vackrare, tycker jag.
Plötsligt hör jag hur Lill-polarn skrattar hejdlöst, och till och med hästarna gnäggar som om de skrattar med. När jag går upp mot hagen ser jag honom stå där med tre maskrosbollar i händerna, blåsa iväg fröna så det ser ut som det snöar. Han snurrar runt i solskenet, helt uppslukad, och det är så fint väder att jag inte ens har hjärta att bli arg.
Jag vet redan nu att jag kommer svära det dubbla till våren när hela hagen lyser gul av maskrosor – men det får jag ta då. Just nu gäller det att njuta av dagen, av värmen och skrattet som smittar av sig på både folk och fä.
Lill-polarns skratt får till och med hästarna att gnägga i kör, och jag förstår honom så väl. Att blåsa iväg maskrosfrön var det roligaste jag visste som liten. Enda anledningen till att jag kan låta bli nu, är att jag vet precis hur det kommer att se ut nästa år…
