Wumba Wu har ända sedan han kom hit stått och spanat upp mot vår afrikanska hörna. Där finns saker både från när pappa var FN-soldat i Kongo och från när gubben var i Liberia och Marocko.

Prylarna sitter ganska högt upp eftersom det hänger både spjut och pilar där. Det var ett medvetet val när pojkarna var små och for upp och ner i trappan – det skulle inte finnas någon risk att någon skadade sig.

Men det hindrade förstås inte Wumba Wu. Han är ju betydligt smidigare och hade lyckats ta sig upp på hyllan. Där stod han nu och klappade försiktigt på imalan (hjorten), samtidigt som han berättade med glänsande ögon hur vackra djuren är när de springer över savannen.

Lill-polarn ville förstås inte vara sämre, utan försökte också klättra upp. Det gick sådär. Han slant lite och satte handen på helt fel ställe. Wumba Wu hörde hans stammade ursäkter och tittade undrande på honom.

– Ojojoj! Jag skulle… jag menar… det såg ju ut som en bulle. Jag skulle bara smaka!

Wumba Wu började skratta så våldsamt att han var nära att ramla ner.

Idag har Rosa och jag varit i Kungälv på scraploppis. Det var riktigt trevligt, och jag hann knappt innanför dörren hemma förrän Lill-polarn och Wumba Wu stod redo.

– Har du köpt något till oss? frågade de i kör.

Hmm… ja, det hade kanske varit smart. Då hade jag nog fått sitta i fred en stund. Som det var nu, ville de förstås scrappa med mig.

Till sist gav jag helt enkelt upp. Lill-polarn hade åsikter om precis allt jag gjorde. Jag höll på med en explosionsbox, och han ifrågasatte varför jag gjorde si och inte så. Varje gång jag limmade fast något ropade han till Wumba Wu att ta skydd — “nu smäller det!”

Jag förklarade tålmodigt om och om igen att den inte skulle explodera på det sättet, utan att kanterna bara skulle ramla ner snyggt. Men det var för döva öron.

Till slut insåg jag att det inte var någon idé att försöka scrappa i lugn och ro med de två i närheten. Jag bad dem istället dekorera om min korg. Wumba Wu gav sig genast på flaskorna som, enligt honom, “stod snett”, medan Lill-polarn tog mina nya fotoramar, stoppade in kort på sig själv och ville dekorera hela korgen fullt med dem.

Så… min korg har definitivt fått ett nytt stuk – väldigt personligt, och med tydlig Lill-polarn-touch!

Idag var det Micael och Ninas tur att passa Lill-polarn och Wumba Wu. Underbart, tänkte jag – då skulle jag äntligen hinna städa undan lite och handla i lugn och ro.

När jag kom hem möttes jag dock av två ganska slitna barnvakter. Micael såg ut som han genomlidit en konsert på första raden – utan öronproppar – och Nina nickade bara trött instämmande när han frågade om han snälla kunde slippa passa dem igen.

Lill-polarn och Wumba Wu däremot, de hade haft en kanondag!

Tydligen hade Lill-polarn fått syn på Tobias när han var på väg till jobbet, och då fått den briljanta idén att låna hans reservnyckel. Micael och Nina tänkte att de kunde plocka i ordning lite innan de hittade på något mysigt – men så snart de hörde oljudet visste de precis vart de små hade tagit vägen.

Och mycket riktigt! När de kom fram hittade de Lill-polarn och Wumba Wu i full fart, mitt uppe i sin alldeles egna rockkonsert. De kallade sig The Rockstocker’s och tyckte själva att de lät “helt suveränt”.

Micael berättade att de hade spelat i flera timmar. När jag kom hem verkade han och Nina allra mest sugna på att åka till ett tyst ställe. Själv var jag mest imponerad – det är inte varje dag man får höra rockhistoria skapas i Tobias vardagsrum!

När jag kom hem från jobbet hörde jag ett konstigt knarrande ljud ovanför köket. Rummet där uppe är ju vårt sovrum – och min första tanke var: nej, bara inte Shakira igen!

Hon är jätteduktig, men om sovrumsdörren råkar stå öppen när vi jobbar, då bär hon upp alla skor och lägger dem i sängen. Väldigt omtänksamt, men inte särskilt praktiskt. Så vi brukar vara noga med att hålla dörren stängd.

Men det här knarrandet lät inte som tassar. Jag hörde plötsligt någon ropa:
– Klättra upp nu då!

Jag rusade uppför trappan – och fick syn på Wumba Wu i färd med att “flyga luftballong”! Han hade tyckt att mina lyktor såg ut som riktiga ballongkorgar och klättrat upp i den som hängde närmast fönstret. Lill-polarn, däremot, hade försökt göra samma sak men fått nöja sig med att hänga i snöret under lyktan – dinglande och gnyende.

– Du måste landa, Wumba Wu! Jag orkar inte hålla längre!
– Okej, ska bara knyta upp!

Jag hann precis kasta mig fram och fånga upp dem i luften när knuten släppte. Lyktan klarade sig… nästan. Wumba Wu såg skyldig ut, och Lill-polarn försökte förklara att han “bara skulle ta en liten flygtur”.

Jösses. Det var den lyktan det! Och i morgon ska Micael och Nina passa dem. Jag tror jag ska föreslå att de stannar i ladan – där finns åtminstone inte så mycket som kan gå sönder.