Snickaren hade varit och jobbat i Kokhuset idag, och jag frågade gubben vad det egentligen var han hade gjort. “Något med ventiler”, svarade han, och jag tänkte inte mer på det. Vi åkte iväg och handlade som vanligt, och Lill-polarn och Wumba Wu satt hemma och spelade kort i godan ro.

När vi kom tillbaka hörde jag Lill-polarn ropa till Wumba Wu att skynda sig att kravla ut. Jag blev lite fundersam och gick in – och där fick jag syn på ett runt hål i väggen! För en sekund trodde jag att det var ett nytt mysterium à la Lill-polarn, innan det slog mig att det förstås var ventilen snickaren satt in. Jag trodde bara inte de skulle sitta i just Lill-polarns höjd! Där får vi nog sätta på höljet omgående…

Men chocken tog inte slut där. När jag gick in i Kokhuset möttes jag av – ja, vad ska man säga – ett konstverk? Väggen var prickig i alla möjliga färger! Det visade sig att Lill-polarn och Wumba Wu hade övat prickskytte med blåsrör och färgade bomullstussar. Hela väggytan såg ut som en gigantisk dalmatiner!

Jag rusade ut och lyckades fånga in de små vandalerna, som fick tillbringa resten av kvällen med att tvätta väggar. Jag misstänker att skrubbandet inte blev helt jämnt – men de lär nog tänka sig för nästa gång de får “konstnärliga idéer” i ett nymålat rum.

När jag kom hem idag och satte på kaffet dök Lill-polarn upp i dörren med Wumba Wu i släptåg. De hade redan hunnit presentera honom för katterna, och nu var det dags för nästa test – Shakira.

Lill-polarn förklarade tålmodigt för Wumba Wu att Shakira kan vara lite misstänksam i början. “Hon gillar vandrande pinnar, men hon måste bara… vänja sig först,” sa han med sitt mest pedagogiska tonfall.

Wumba Wu gick försiktigt fram till Shakira, som stirrade länge – ni vet den där blicken som säger allt. Till slut lyfte hon långsamt huvudet mot mig, som för att säga: Skojar du? Inte en till! Får jag flytta hem till Tobias ett tag?

Efter många försök tog Shakira till sist försiktigt en salamin som Wumba Wu höll fram. Hon släppte honom med blicken i några sekunder och sneglade på mig, som om hon försökte försäkra sig om att det här inte var ett permanent tillskott i familjen.

När Lill-polarn grejade med fikat smet Wumba Wu bort till hundens matskål. Han stannade upp, tittade fascinerat ner på alla matkulor och utbrast:
– Wow! Brukar Shakira spela Kalaha!? Hon måste vara en mästare – hela skålen är ju full av kulor!

Jag hade precis somnat till när jag vaknade av ett himla tisslande från köket. Först försökte jag ignorera det, men nyfikenheten tog över. När jag kom ner stod Lill-polarn där – och pratade med en kartong på köksbordet!?

När jag gick närmare såg jag vad som pågick: i kartongen satt en liten figur och mumsade glatt på knäckebröd. Han hade hur mycket som helst att berätta! Den lille hette Wumba Wu och kom från byn Koukoude – samma plats dit Lill-polarn och Esmeralda snart ska resa.

Jag hälsade artigt på Wumba Wu och sa till Lill-polarn att han fick ta hand om sin gäst, medan jag gick och la mig igen. Jag skulle ju upp tidigt och behövde min skönhetssömn. Men precis när jag nådde trappan hörde jag hur Lill-polarn frågade:
– Vill du ha en bulle?

– Nej usch! svarade Wumba Wu. Men har du inget ljust knäckebröd? Det är det godaste som finns!

Strax därpå dök gubben upp, yrvaken och förvirrad över ljuden.
– Vad är det för oväsen i köket mitt i natten? frågade han.

Jag berättade om paketet och den lilla gästen. Gubben stirrade på mig, lätt förskräckt.
– Du menar att jag har släpat hem en sån där bullätande pinne igen!?

– Japp, sa jag. En liten ebenholtskvist – men han äter inte bullar.
– Det var väl för väl det. Vad äter han då?
– Knäckebröd.
– Nej! muttrade gubben. Där rök frukosten!