När jag kom hem plockade jag bara upp Micael, så for vi direkt till en secondhandbutik nära Liseberg. Lill-polarn var på dåligt humör – Esmeralda hade nämligen utnämnt honom till ”den ultimata katastrofen” som tomte och dessutom sagt att han var tunn som en vidjekvist. Men visst, han skulle nog slinka lätt ner i skorstenarna och dimpa ner som ett svart skosnöre!

I bilen satt han med huvudet djupt ner i bullpåsen och vägrade följa med in förrän den var helt tom. Vi ville hinna innan rusningen började, så det var bara att försöka locka med något snabbt.

Jag gick runt och spanade efter krukor, men fastnade till sist vid en rad med afrikanska kläder – så härliga färger och mönster! Tyvärr är de sällan i storlek 36, så det blev bara att drömma lite.

Micael hade däremot fått syn på ett riktigt snyggt vardagsrumsbord, med en världskarta i kopparplåt inlagd i skivan. Vi blev båda förvånade när det bara kostade 220 kronor. När jag frågade om det verkligen stämde log killen bakom disken och sa:
“Okej då — 420 om det känns bättre!”

Micael var överlycklig över sitt fynd. När vi kom hem och funderade på var bordet skulle stå fick Lill-polarn syn på det, spärrade upp ögonen och vrålade:
“Kolla – Afrika! Dit ska jag!”

När jag kom innanför dörren i dag hörde jag ett högljutt “HoHoHo!” eka genom huset. Shakira och Pepper stod nedanför pigtittarn och följde spänt varje ljud.

Jag stannade mitt i hallen och blev helt paff — där uppe stod Lill-polarn och provade tomtens kläder! I september!? Och var i allsin dar hade han fått tag på tomten? Den där gamla tomtedockan har ju varit spårlöst borta i två år!

“– Titta! Jag ska vara stand-in för tomten i år!” ropade han glatt. “Så du måste köpa mängder med bullar!”

Jag försökte samla mig.
“– Men Lill-polarn, var hittade du tomten? Vi har ju letat efter honom hur länge som helst.”

“– Vadå letat?” svarade han, helt självklart. “Han kom knatandes hit och bad mig prova sina kläder och hjälpa till att vara tomte i år. Han tycker i och för sig att jag ser ut som en tunn pinne… men om du inte snålar med bullarna så blir jag perfekt! Bättre tomte får man leta efter. Hör bara vad jag kan: HoHoHö — oj, Ho menar jag.”

Jösses! Jag tror jag måste vila en stund innan jag tar ut hästarna.
Förlåt, men han kom knatandes? En plastdocka!?

Å andra sidan, vi bor ju redan med en vandrande pinne — så varför inte en vandrande tomte också?

Härligt! Jag skulle precis sätta mig med en kopp kaffe och kolla alla bloggar på MN. Micael var ute med Lill-polarn för att måla det sista på brädorna runt fönstret, och för en gångs skull var det alldeles tyst i huset.

Jag njöt verkligen av lugnet – det händer inte ofta. I vanliga fall brukar Lill-polarn sitta bredvid och snattra oavbrutet om dagen, bullar som är slut, eller något nytt “genialiskt” projekt han fått för sig.

Men säg den frid som varar. Dörren flyger upp och in kommer Micael, ilsken som ett bi.
“– Kan vi inte skicka iväg Lill-polarn redan nu till Afrika? Han har ju terroriserat oss i 265 dagar, och det är fortfarande 100 kvar! Jag står inte ut längre!”

Jag hann knappt svara innan Lill-polarn tittade frågande på honom och sa:
“– Skulle bara få dig att jobba lite fortare!”

“– Med elchocker!!?” fräste Micael. “Du måste definitivt ha tappat en plugg!”

Lill-polarn såg helt förvånad ut.
“– Vadå plugg? Jag har ingen plugg!”