Regnet bara vräker ner och allt känns lite grått. Lill-polarn gick bort till Pepper och stod där en stund och tittade ut på eländet. De hade följt med mig under morgonfodringen och sprungit som små troll mellan stallet, logporten och sedan järnet in igen. Det är det där riktigt jobbiga regnet som kryper genom kläderna och rakt in på skinnet. Fy tusan! Sista veckan på semestern, och den verkar regna bort helt.

Lill-polarn satte sig hos Pepper och suckade. Allt var bara skrutt, tyckte han. Jag och gubben skulle egentligen ta en sväng till Uddevalla, men Lill-polarn ville hellre stanna kvar och hänga med Micael och Coffe – när de nu behagar vakna. De har lanat hela natten, så det lär inte bli än på ett bra tag. Lill-polarn orkade hålla igång till halv tolv innan han somnade sittandes.

För att pigga upp honom lite plockade jag fram några pysselgrejer, medan han rusade bort och hämtade sina ”arkeologiska fynd” från jordhögen. Han satte sig tillsammans med Pepper och började diskutera vad de kunde bygga.

Under tiden for Pepper runt som en skottspole på golvet, jagade en papperstuss som hamnat på sniskan och hade minst lika kul som sin kompis.

Ett riktigt inneväder, helt enkelt – men på sitt sätt ganska mysigt ändå.

Lill-polarn väckte mig tidigt i morse – väldigt tidigt – för att meddela att gubben glömt stänga av dimmprylen i den lilla dammen. Han var lite orolig och trodde att hela Kållered nu låg inbäddat i dimma.

– Folk kanske blir jättearga, sa han bekymrat. Jag skulle ju bara ut och plocka lite jordgubbar, men jag ser ju inte ens vad jag plockar i den här soppan!

Medan jag satte på kaffet stod han i vasken och tvättade “jordgubbarna” rena. När jag tittade dit såg jag att det inte var jordgubbar alls – utan lök. Lill-polarn såg djupt besviken ut. Han hade trott att vi fått gigantiska jordgubbar och såg framför sig en stadig frukost med flinga, mjölk och bär.

Tyvärr hade han redan tuggat på en av “jordgubbarna” och konstaterat att de inte var särskilt goda.

– Vi kan ge dem till Tobias, sa han med rynkad näsa.

Jag tröstade honom med att han kunde hjälpa mig laga middag i stället och få steka löken lite senare. Han såg skeptisk ut, men gick med på att provsmaka i alla fall – om han fick gå ut igen sen och leta riktiga jordgubbar nu när dimman lättat.

Jag behövde hämta lite mer jord från högen vid kokhuset. Grävaren som var här och dränerade i somras hade lämnat en rejäl jordhög – enligt honom “fin matjord”. Problemet är bara att förr i tiden grävde man tydligen ner allt möjligt skräp: trasigt porslin, glas, gamla spikar… precis sådant jag inte vill ha i jorden vid dammen.

Jag stod där och muttrade för mig själv när Lill-polarn hörde mitt gnäll. Då tändes det till ordentligt i hans ögon – tänk om det fanns en skatt i jorden! Mängder av guldpengar! Eller… gamla lik!? Blä! Det sista fick honom att rysa och fnissa på samma gång.

I nästa sekund rusade han in, hämtade en sil och klättrade upp i skottkärran. Sedan började han sålla jorden med största koncentration.

Efter en stund gick gubben och Micael ut för att kolla läget – och eftersom de inte kunde låta bli att skoja till det, hade de gömt några mynt i högen.

– Porslin, glas och spik än så länge! ropade Lill-polarn.
– Oj! En guldpeng!! Jag är rik! Mitt! Mitt!