I dag tyckte jag faktiskt lite synd om Lill-polarn. Han hade stått hela förmiddagen och pysslat med små dekorationer i krukor — verkligen lagt ner tid och kärlek. Problemet var bara platsen han valt. Enligt honom “perfekt”. Enligt verkligheten… mitt i hästarnas promenadstråk.

Och hästarna, ja, de blev överlyckliga. De tyckte förstås att Lill-polarens konstverk såg utmärkt ut som lunchbuffé. När han senare kom ut med Esmeralda för att visa upp sina vackra skapelser, möttes de av halv-tuggade pumpor och några tappra kvistar som stod kvar.

Lill-polarens min var obetalbar. Han försökte förklara att hästarna hade ätit upp allt, men det hjälpte inte att peka — hästarna hade redan knatat vidare till Tobias tomt och stod där och betade fridfullt. Esmeralda såg måttligt övertygad ut.

Som tur var klev Micael in för att rädda situationen.
“– Wow! Vad duktig du är, Lill-polarn!” ropade han, så där med full inlevelse.

Esmeralda gick fram till den enda stora krukan som klarat sig. Den var faktiskt riktigt fin, så till och med hon började le.

Lill-polarn sken upp, nöjd som få. Han la till det sista som saknades i sitt mästerverk – ett par minibananer.
“– Har jag gjort själv!” skröt han stolt. “Visst…?”

Jag hade stortvätt i går, och naturligtvis hände det som inte får hända – min favorittröja hade krympt rejält. Jag gick omkring och muttrade för mig själv hela morgonen.

Inte blev det bättre när Lill-polarn glatt utbrast:
“– Åh! Den kanske passar mig nu!?”

Jag stirrade på honom över kaffekoppen medan han satt där, oskyldig som en liten ängel, med sin bulle i handen.

För att inte explodera gick jag ut till garaget för att se om marken börjat torka upp nu när vi rensat ut så mycket. Det såg faktiskt riktigt bra ut, så jag tänkte börja röja lite. Men så hör jag Lill-polarn ropa:
“– Skynda dig! Du måste komma!”

Jag rusade dit och hittade honom stående helt chockad vid högen med päls som blev kvar efter att jag borstat Shakira i går. Han såg allvarlig ut och sa:
“– Det måste ha regnat varmvatten! Hon har blivit en chihuahua med pälsrock!”

Och där bakom stod Shakira, helt oberörd, och tittade frågande på honom som om hon undrade varför han stod och pratade med pälsen hon tappat.

Ja, vad ska man säga? Ibland tror jag faktiskt att Lill-polarn har en träplugg lös – men det är nog just därför livet aldrig blir tråkigt här hemma.

I morse när gubben och jag satt och åt frukost kom Lill-polarn inflygande med ljusets hastighet och ropade på Esmeralda.

“– Skynda dig! Jag har hittat världens snyggaste krypin!”

Esmeralda rusade naturligtvis efter, och vi såg dem båda försvinna in mot kokhuset.
“– Åhh nej”, suckade jag. “Det är delarna från Micaels kök som jag ställde in efter jobbet i går…”

Vi får verkligen fixa något till Lill-polarn snart – annars tar han helt enkelt saker i besittning.

När vi kom fram stod han där, lycklig som ett barn på julafton, och visade entusiastiskt upp sitt “nya hem”. Han pekade på dörrarna och berättade att när solen lyste in, då gick hela krypinet i silver. “Så coolt!” utropade han.

Esmeralda tittade sig omkring, korsade armarna och sa bestämt:
“– Det där är ju delar till ett kök! Ser vi ut som köksråttor kanske? Jag vill ha ett riktigt hem! Dessutom är det ju Micaels hus du plockar ifrån. Vad säger han om det?”

Lill-polarn såg lite förolämpad ut.
“– Jamen, det står ju bara här och skräpar…”

Jag kunde inte låta bli att le.
“– Just det, jag såg ett par bullar vid din soffa som också bara låg och skräpade!”

“– Nej! Mina bullar!” utbrast han förskräckt.