Vissa dagar kommer jag bara hem alldeles för sent från jobbet. Den där varma, lite oljiga lukten från fabriken gör en fullkomligt däckad, och i dag ville jag bara lägga mig i hängmattan med en kopp kaffe och inte lyfta ett finger.

Men jag hann knappt kliva ur bilen förrän jag hör Lill‑Polarns hysteriska röst:
– Den är min!

Jag stannade till och försökte lista ut vem han nu bråkade med. På trappan stod Esmeralda och betraktade scenen, alldeles lugn, medan Lill‑Polarn tjöt som en siren framför den lilla kocken vi köpte på Röda Korset i går. Kocken – som egentligen ska hålla i en vinflaska – satt nu ochkramade hjärtatsom Lill‑Polarn köpt till Esmeralda.

Det var total katastrof i Lill‑Polarns värld.
– Den där sluskkocken har tagit mitt hjärta! skrek han upprört och höjde handen för att ge honom en lavett.

Som tur var hann Tobias ingripa precis i tid. Han tog försiktigt hjärtat ur kockens famn, räckte det till Lill‑Polarn och sa allvarligt:
– Det är inte så kul när någon tar ens grejer, va?

Jag hörde bara hur Lill‑Polarn muttrade något oskyldigt – och Tobias spände blicken i honom:
– Men du… vad är det du har tagit den här gången?
– Jag skulle bara provsmaka de konstiga pinnarna du planterat. Det skulle vara “kulinarisk delikatess”. Men de smakade ju bläää!

– Va!? Åt du upp mina sparrisar!? De får man ju inte röra på tre år!

I dag frågadeLill‑Polarn om det var okej att han fick skörda lite av kryddorna. Han hade tydligen suttit och Googlat hur man bäst gör, vilket ju lät ganska lovande!

Jag har länge tänkt att börja plocka in och torka mina kryddor — det ska ju helst göras innan de blommar. Men curryns gula, starkt doftande blommor bredvid lavendeln har varit så vackra och luktat så gott att jag dragit ut på det.

Nu har de dock blivit så höga och brett ut sig så mycket att vi snart behöver en spiral till. Jag tänkte att det nog var ganska riskfritt att låta Lill‑Polarn fixa med kryddorna medan jag tog det lite lugnt.

När jag kom ut stod han där och bläddrade för fullt i mina kryddböcker, försökte jämföra bilder och lista ut vad det egentligen var han plockat ner. Kryddorna hade växt så stora att skyltarna försvunnit i grönskan, så han var lite osäker.

Just då dök Esmeralda upp med sin mamma. Och förstås — Lill‑Polarn blev så nervös att han i rena förskräckelsen stoppar en hel kvist oregano i munnen!

– Vad var det jag sa! utbrast Esmeralda. Han bara vräker i sig!
– Esmeralda, nu tycker jag du är lite väl dum, sa jag. Du ser väl att han sorterar kryddorna för torkning – och smakar av för att välja det bästa!
– Hmm! svarade hon och sträckte på sig.

– Och egentligen heter den Kungsmynta på svenska.

Jag kunde inte låta bli att le när jag såg Lill‑Polarn putsa bort oreganobladen från tröjan och mumla nöjt:
– Där hör du Esmeralda – jag kan min sak.

Jösses vilken värme! När jag kom hem i dag låg Shakira helt utslagen utanför kokhuset, medan jag kunde höra gubben och Lill‑Polarn stöka inne.

Gubben hade rivit ner skivorna i innertaket och dammsugit bort alla de äckliga kokongerna som hängt där. Jag blev faktiskt riktigt imponerad – det såg fräscht ut för första gången på evigheter! Just den delen, där det ska bli badrum, har varit den sämsta biten av hela huset.

Lill‑Polarn var förstås med och “hjälpte till”, även om gubben misstänkte att han mest försökte hålla sig undan Esmeraldas mamma som var på besök. Och mycket riktigt – när jag kom in stod han mitt på golvet och skrävlande berättade om hur de enorma kokongerna varit “stora som luftballonger och fullproppade med spindlar” men att han hade tagit bort dem alldeles själv!

Just då dyker Esmeralda upp tillsammans med sin mamma och tittar strängt på honom.
– Försök inte! säger hon. Jag såg nog hur du kramade Pepper för att du var så rädd!

Lill‑Polarn stirrade bestört tillbaka.
– Vaa!? Det var Pepper som var rädd! Eller hur, Pepper!?