... dina symboler här ...

En trappa bidde det

av

Ojoj! I dag blev vi klara sent på våran kärring onsdag.  Rosa ville cementera en trappa ner från grusgången till gräset. Jaha? tänkte jag och Elvy och började fundera på hur vi skulle fixa detta. Ingen av oss hade cementerat mera än varsitt rabarberblad som sprack. Men det var bara att börja gräva och hoppas på att det skulle fixa sig.

Efter ett himla tjafsande hit och dit så fick vi till sist till en trappa och om man får skryta lite tycker jag vi gjorde ett riktigt bra jobb. Den blev jämn och fin så det skall bli skoj att testa om den duger att gå i. Vi får väl hålla tummarna att den inte spricker som rabarberbladet. Men nu är det sängen som väntar. Jag är mega trött.

Kolla! Vad snygg han är.

av

Kolla vilket bra program!

Lill-polarn satt i datarummet tillsammans med Esmeralda, och därifrån hördes idel fnitter och små kommentarer. De var uppenbart djupt engagerade i något – och enligt ljudnivån, något väldigt roligt.

Själv gick jag ut för att bjuda skorstensgubben på kaffe. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur han kunde springa runt i kortbyxor i det här vädret – det duggade, blåste och kom rejäla skurar om vartannat. Typiskt aprilväder i januari, kändes det som.

Plötsligt hördes ett högt:

“Wow! Såg du?”

Sedan följde Esmeraldas gapskratt och ett upphetsat:

“Det här är ju det bästa programmet jag någonsin sett! Vi måste kolla på det i morgon också!”

Jag måste erkänna att nyfikenheten började klia. De verkade ha så mysigt där inne att jag inte ville störa, men när jag hörde Lill-polarn säga med drömsk röst:

“Han är bara så snygg alltså! Eller?”
och Esmeralda humma till svar, då kunde jag bara inte låta bli.

Jag smög in, försiktigt, för att se vem den här “snyggingen” var. Och vad skådar mitt öga när jag kliver in i rummet?

De sitter där, tätt ihop, fnittrande – framför min laptop, och kollar… genom webbkameran!!!

Jösses säger jag bara!

Spökar

av
spöke

Lill-polarn har mestadels hållit sig inne idag och, enligt egen utsago, ”hjälpt till att vika tvätten.” När jag gick genom huset märkte jag snart vad det innebar. Jag såg mina tröjor liggande redan i köket – och sedan var det bara att följa spåret av kläder genom hallen och vidare in i vardagsrummet.

Där satt han mitt bland högar av tvätt och provade det ena plagget efter det andra. När jag såg honom med gubbens strumpor på huvudet och ett stolt leende, kunde jag inte låta bli att fundera över hans… modeval.

En stund senare hördes förtjust fnitter från datarummet. Lill-polarn kom vandrande med min topp över huvudet, närapå som en spöklik skapelse, och förde ett väldans väsen. Edgar, som låg och vilade i soffan, fräste till och rusade iväg. Lill-polarn skrattade så tårarna rann och traskade vidare mot Shakira, som stelnade till en sekund men sedan bara suckade och lade sig till rätta igen – van som hon är vid hans påhitt.

Men när Esmeralda dök upp i dörren, med en bukett blommor i handen, blev det mer dramatik. Hon fick syn på Lill-polarn, tjöt till och svimmade rätt ner på golvet!

Lill-polarn blev förtvivlad och rusade fram. Han visste inte vad han skulle göra – tills han fick en snilleblixt. Han sprang till tvättkorgen, rotade runt och kom springande tillbaka med gubbens smutsiga strumpor.

Och visst hjälpte det! Esmeralda satte sig upp med en grimas som kunde väcka döda och utbrast:

“Fy, vilken stank!”

Snärjigt

av

Hjälper till med skorstenen

Lill-polarn har verkligen varit i sitt esse idag. Det körde ihop sig för gubben — både skorstensgubben och hovslagaren råkade komma samma dag. Det var kanske inte helt optimalt, men sånt händer ju ibland.

Naturligtvis såg Lill-polarn sin chans. När gubben gick för att ta in hästarna inför hovslagningen passade Lill-polarn på att rusa rakt upp på taket för att “hjälpa till” med skorstenstömmningen. Så när jag kom körande upp för backen fick jag syn på något som fick hjärtat att stanna till: en liten rumpa vid nocken! Jag blev så förskräckt att jag körde rätt över min röda vallmo.

Och där uppe hördes Lill-polarns röst, full av entusiasm:

“Mera till höger, så ja, braaa! Och vilket hål ska jag krypa ner i när jag ska vara jultomte?”

När jag tittade upp såg jag den äldre, gråhårige skorstensgubben huka sig vid sidan av skorstenen, med ett ansiktsuttryck som sa allt: “Vad i all sin dar är det där pygméaktiga för något?”

Han verkade dock ta det hela med jämnmod och menade att Lill-polarn lika gärna kunde stanna hos honom medan jag gick bort till hovslagaren. Jag fick beröm för att hovarna ändå såg rätt bra ut, även om jag gott kunde låta verka dem lite mer regelbundet. Det blir till att boka in honom lite tätare framöver — helst två gånger per år, eller oftare om det behövs.