I dag ska vi på kalas till Rosa, och Lill-polarn går på högvarv. Han vet ju att Rosa är tokig i blommor och ville förstås ge henne en av sina favoriter. Enligt honom har Rosa ett äkta blomhav, och hon lyssnade minsann på hans råd i våras när han fick några lökar av henne. Hade jag bara gjort likadant, menar han, så hade jag också haft mängder av blommor just nu.

Ni skulle ha sett hans min när vi kom fram till Rosas trädgård! Hela slänten stod i full blom, och Lill-polarn vägrade helt enkelt gå in. Han ville stanna ute och beundra alla blommor — och bekanta sig med hennes små trädgårdstroll.

När Rosas mamma ropade och frågade var Rosa satt den röda lejongapen sa hon “till höger”, men när hon tittade ut såg hon Lill-polarn stå där och slita och dra i plantorna. Han höll på att flytta runt dem med största noggrannhet för att “ordna färgskalan”, som han så fint uttryckte det.

Tur att Rosa tar det mesta med ro. Hon skrattade bara och sa att det var okej, så länge blommorna ändå stod kvar i rabatten. Men när lejongapen flyttats för tredje gången, då fick vi ropa in honom. Han såg rätt nöjd ut ändå – och jag tror bestämt han tyckte att han gjort hela trädgården ännu lite vackrare.

Wow, vilket underbart väder! Rosa kommer strax och hämtar mig, så jag har passat på att flytta ner hästarna till lilla hagen och kolla vad Lill-polarn har för sig i dag. För en gångs skull var det faktiskt han som var först ute.

Jag vaknade till ljudet av hästarnas glada gnäggningar, och när jag kikade ut genom fönstret såg jag Lill-polarn kämpa sig fram över gården med hela påsen morötter. Hästarna har lärt sig vid det här laget att där det finns en Lill-polare finns det oftast något gott – och dessutom massor av prat. De stod tätt intill honom och puffade kärleksfullt, helt uppslukade av hans eviga små funderingar.

När jag gick upp mot stallet såg jag honom plötsligt sitta alldeles stilla på Tobias grindstolpe, djupt koncentrerad. Han tittade fascinerat på humlorna som surrade runt och samlade pollen. Jag frågade om han ville ha kaffe, men han bara skakade på huvudet – han tänkte minsann inte missa något.

Jag ska snart iväg med Rosa för att sätta blommor på graven, men Lill-polarn ville absolut inte lämna sin post. Han kunde ju missa när det blir honung, som han uttryckte det. Han fnissade och pekade på en humla som vinglade iväg och sa att det såg “så tokroligt ut när de blir så tunga att de nästan inte orkar flyga”.