... dina symboler här ...

En härlig kväll

En god kväll

Efter vår lilla utflykt till Skara idag kom vi hem till riktigt härligt väder, så vi bestämde oss för att gå ut i trädgården och påta lite. Det var skönt att få röra på sig efter bilresan, solen tittade fram och allt kändes så där lugnt och fridfullt.

Efter en stund slog det mig att det var lite väl lugnt. Var hade Lill-polarn tagit vägen? Han brukar ju inte vara tyst så länge. Vi tänkte att han säkert gått in, så vi smög in i huset – och mycket riktigt, där hördes fnitter och små skratt från vardagsrummet.

När vi kikade in fick vi se scenen: Lill-polarn hade hittat vår nyinköpta strutslampa – och dessutom allt smågodis vi köpt i Alingsås! Han hade dukat upp ett riktigt kalas för sig själv och Esmeralda, med ljuset påslaget och alla godsaker prydligt upplagda.

– Här Esmeralda, ta lite av min nya marmelad! Eller några punschpraliner… hallonbåtar kanske? Chokladen är också väldigt god!
Han lutade sig fram och log:
– Dom här röda hjärtanen är speciellt till dig.

Jag kunde inte låta bli att le, även om jag försökte låta sträng:
– Men Lill-polarn! Varför har du tagit allt godis?
– Det var ju till mig, svarade han förvånat. Ni sa ju själva innan ni åkte: ”Ha det så gott nu!”

Typiskt Lill-polarn – snabb som blixten när det gäller godsaker!

Vilken blåsning!

Jösses vilken blåsning vi åkte på idag! Vi skulle bara köpa rådjursmedel på garden center i Mölnlycke, men hamnade vid   Broby Strutsfarm i Götene. Gubben hade fått syn på matsedeln och bestämt sig för Afrikansk strutsgryta med curry, aubergine, banan, cocos 139:-” Så vi hoppade in i bilen och körde. Första stoppet gjorde vi i Skara där vi gick in i Domkyrkan och tittade. Wow! Vilken vacker kyrka.

Det var otroligt fascinerande att kunna gå ner och titta i kryptan, där det finns rester från en mycket tidigare stenkyrka, troligen från 1060-talet. Skara har mängder av vackra byggnader och vi funderar på att ta en tur till hit, nu ville vi ju till Strutsfarmen och började bli hungriga.

När vi väl kom fram till Broby Strutsfarm så möttes vi av en drälig gubbe som menade på att de inte serverat mat sedan förra året och tog det med ro att matmeny och allt var kvar på hemsidan, kom det 20 personer kanske de kunde tänka sig laga mat. Han hade inga planer heller på att ta bort informationen. Allvarligt talat vilken inställning.

Tur gubben hade käkat en banan i bilen, för han var vid det här laget riktigt hungrig. Jag lovar man kunde ta på gubbens irritation och inte blev det bättre att han tog fram en broschyr med matsedel och allt och säger att vi kan läsa mer på hemsidan. Drog snabbt ut gubben med motivering att jag ville fotografera strutsar. Hua!

Vi hoppade in i bilen och körde då till Mariedals Slott och skulle ta en promenad. Där stod det privat och jag kände riktigt hur det började ryka om gubben som nu började bli extremt grinig med kraftiga mat abstinenser.  Vi beslöt att köra hemåt och gubben ville stanna till vid Bjertorp Slott, han hade sett att man kunde äta där och visst kunde man det för 639 :- och jag riktigt såg hur desperat gubben blev.

Jag bara ruskade på huvudet och vi åkte vidare, gubben hade lovat att stanna till vi en kyrka som hade enormt fina rutor. Men när kyrkan kom så säger han ” där är kyrkan och matchen börjar klockan sju, varav han trummar hysteriskt på ratten och blåser förbi!!!”  Vid det här lagen kunde jag bara inte hålla mig för skratt, jösses! Jag brukar höra att jag är jobbig när jag är hungrig, shit! Då skall de träffa min gubbe.

Vi åkte en bit till och stannade vid första matställe, uppenbarligen såg gubben helt hysterisk ut för expediten sa att han skulle lägga på lite extra. Så det blev stekt potatis, bacon, ägg och falukorv! som var extra. Äntligen blev gubben normal och vi stannade till vid Södra Härene gamla kyrka där vi tittade på Skandinaviens största hällkista. Den är 14 m lång och 4 m bred och består av två rum åtskilda av en stor stenhäll. Sista stoppet blev sedan Godisfabriken utanför Alingsås.

Klantigt värre!

Pepper

Fn jag måste vara det klantigaste som går i ett par skor. Verkade hästarna i dag, jag har gjort ett längre uppehåll, så jag viste att jag måste verka ordentligt. Nr 1 självklart ett par rejäla handskar! Hade jag det? NEJ! Bellman var riktigt fin i hovarna och inga problem. Missade lite och skar mig i fingret. Javisst ja! Handskar. Tog jag på mig dem då!? NEJ!

Fågelbad

Beethovens tur att bli verkad. Shit! Så han såg ut, fläkt tre hovar, varav en rejält. Hann inte mer än börja förrän jag skar mig så in i norden! Fn vad trött jag blir på mig själv! Ett par kraftiga handskar är ett måste. Fick rusat upp till huset och vela med plåster som ramlade av på direkten av allt blod. Jag har ganska bra läkekött, så håller jag bara ihop såret och det slutar blöda så går det oftast bra. Efter ett himla velande fick jag tryckt på mig ett par handskar och upp till en  förvånad Beethoven. Jag hade ju ryckt till ordentlig när jag skar mig och rusat ut.

Silver Marton

I det här läget hade jag förstått om hästarna hade gått ut, men de stod så snällt kvar. Verkade färdigt och raspade till så fint jag kunde där det var fläkt. Få se om jag behöver be hovslagaren komma upp och kika. Var lite orolig att fingret skulle stanna kvar i handsken men det ser hyfsat ut.

Upp och hoppa!

vatten

Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.

Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.

Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.

Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!

När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!

Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.

Kanske skulle laga båten!

Wow! Den här båten sjönk inte!

Idag ville Lill-polarn stanna hemma för att titta på när snickaren satte upp stålskenorna i Micaels blivande badrum. Han påstod att han hade “massor av viktiga grejer” på gång och hade minsann ingen lust att “klampa runt på någon gammal led”. Jag var såpass sugen på en rejäl promenad att jag valde att lita på att han skulle uppföra sig.

När jag kom hem hade snickaren åkt iväg en sväng, och huset var tyst. Jag gick runt och ropade på Lill-polarn, men inget svar. Till sist fick jag syn på honom uppe vid dammens övre del, som nu nästan är fylld efter allt regnande. Där stod han, helt försjunken, och tittade på något som guppade i vattnet.

Pappas gamla radiostyrda båt!

Först blev jag vansinnig – den där båten fick man ju knappt röra när jag var liten! Men sen kunde jag inte låta bli att bli lika fascinerad som Lill-polarn över hur fint den flöt, trots alla år på vinden.

Just när vi stod där och beundrade den dök snickaren upp igen.
– Det var ett himla tjat att jag skulle ta ner den där båten! sa han. Du hade visst glömt ta ut den när du hade lite bråttom i morse.
– Jaså! sa han det, svarade jag och sneglade mot dammen.

I ögonvrån såg jag hur Lill-polarn snabbt smet in, troligtvis med dåligt samvete. Men om jag ska vara ärlig hade jag själv aldrig vågat sätta den gamla båten i vattnet.

Nu funderar jag faktiskt på att ta ner den till Tore för att se om jag kan byta motor. Allt annat verkar fungera – enda problemet är att fjärrkontrollen är spårlöst borta.