Det har fortsatt att blåsa rejält hela dagen, och Lill-polarn har gått omkring och knorrat för gubben om hurfruktansvärt tråkigt han haft. Inte blev det bättre när Micael kom hem från sin praktik, slog sig ner i soffan – och somnade på två sekunder. Inget vidare sällskap för en rastlös liten hjälpreda, om man säger så.

Till slut gick Lill-polarn upp och satte sig på fönsterbrädan för att spana ut över uteplatsen. Gubben hade tidigare ställt ut vår vindflöjel, den fina vi fått av Kickan, för den behövde fixas till lite. Men när Lill-polarn tittade ut spärrade han ögonen – på andra sidan såg han hur bondmoran slet med att veva på slipen så bondens kniv skulle bli riktigt vass.

Det tyckte Lill-polarn var fullkomligt orättvist. Att behöva stå där och slita i stormen! Han rusade ner för trappan, ut på gården och började hjälpa till med veven för allt han var värd.

När jag kom hem och ropade in honom såg han nästan ut som om han gått tio mil i motvind. Han fick vila sig flera gånger bara på vägen upp till trappan.
Och när han pustade sig innanför dörren sa han med sin allra mest upprörda röst:

– Herregud, den gubben blev ju aldrig nöjd! Han sa ju inte ett flasklock fast vi vevade som galningar!

Det är rejält blåsigt ute idag, så planerna på att pyssla i trädgården blåste – bokstavligen – bort. Jag hade sett fram emot att få rensa lite rabatter och börja kika på vårens första projekt, men det är inte särskilt lockande när vinden tar tag i allt som inte sitter fast.

Lill-polarn däremot är på strålande humör och har hittat på sitt eget lilla projekt. Han kom springande och berättade att han skulle plocka in syrener till Esmeralda, för ett litet träd hade blåst ner och blommorna var nu i perfekt plockhöjd. Det kunde han ju inte missa!

Jag stod just och skulle ta på mig jackan för att gå ut jag med, när jag hör ett gällt rop på hjälp. Det lät som om han stod mitt i stormen – och det gjorde han också. När jag kommer ut hänger Lill-polarn och fladdrar runt i mitt lakan! Han hade tänkt hjälpa till att ta in tvätten, den som redan börjat sprida sig över hela gräsmattan och han tyckte det var synd om vi behövde tvätta om det.

Han hade använt trappstolen att gå upp på men den blåste ner och han blev hängandes i lakanet.

-Jösses! Jag hade kunnat blåst till Kina om jag tappat taget?

Måndag – och seg till tusen. Jag tog min kaffekopp och sjönk ner i en av hängstolarna på uteplatsen för att bara koppla av en stund. Solen värmde, kaffet doftade och allt var lugnt, tills jag hörde ett svagt tassande.

Hade jag inte hört det där lilla “mitt, mitt” hade jag nog trott att vi fått besök av en råtta, men nej – det var förstås Lill-Polarn som smög omkring, minst lika försiktigt som om han nyss lärt sig inbrottstjuvernas finesser.

När jag tittade bort mot smultronen såg jag honom smyga fram, kasta en snabb blick åt alla håll och sedan totalt rusa rakt in bland de omogna jordgubbarna. Han var så upptagen att han inte märkte att jag såg honom.

Gubben och jag har i flera dagar undrat vem som går runt och äter i kryddlandet. Halva rosmarinbusken är uppäten och den stackars thaibasilikan är helt borta. Jag har hela tiden misstänkt sniglar – men nu vet jag sanningen.

“Stopp! De är inte färdiga än!” ropade jag.

Lill-Polarn hoppade till, torkade snabbt munnen och sa med sitt mest oskyldiga flin:

“Oops! Jag kollar bara kvalitén!”

Ja, så var det med det mysteriet – ibland behöver man inte leta långt efter boven.