Lill-polarn har inte mått helt bra idag heller, men som tur är har Micaels tjej Nina varit på besök och tagit hand om honom. Under tiden dök snickarna upp för att börja staga längst ner på väggarna så att de kan gjuta upp en bit. Det fattas minst trettio centimeter nu när de bilat ner, så de gjorde i ordning allt inför cementblandningen.

Nina berättade senare att det hade varit allt annat än lugnt medan de höll på. Hon hade haft lite problem med att hålla Lill-polarn på insidan av huset – och tydligen hade han gett snickarna rejält med huvudbry. Han hade sprungit runt på bygget och lämnat små spår överallt, så pass att snickarna började diskutera om det fanns konstiga djur i området! De pratade till och med om att rigga upp en kamera för att fånga ”varelsen” på bild och skicka det till tidningen.

Inte nog med det – Nina fick rusa ut flera gånger för att fiska upp Lill-polarn ur cementblandaren. Till slut lyckades hon avleda honom genom att fråga om han inte hellre ville åka “karusell” ute på altanen.  Först då rusade han in och grön i hela ansiktet och ville se Bamse istället.

Så fort jag kom hem idag satte jag på en kopp kaffe och sjönk ner i soffan. Det finns nästan inget som slår den där första tysta stunden efter att man kommit hem från en bullrig fabrik. Men tystnaden blev snart misstänkt. Alltför misstänkt. Så här tyst är det aldrig när man delar hus med en Lill-polare!

Jag rusade runt i huset och ropade, men ingenstans fick jag svar. När jag tittade ut genom fönstret såg jag istället Shakira hoppa glatt runt på uteplatsen. Hon hade varit med Tobias idag när han fixade till sin tomt, så jag tänkte inte så mycket på det – förrän jag såg att fläktarna ute snurrade på högsta hastighet.

Först brydde jag mig inte. Sen hörde jag ett ljud – ett slags ulkande som fick mig att ila ut i full fart. Och där ute möttes jag av synen jag aldrig kommer glömma: stackars Lill-polarn hängde på ett av fläktbladen! Han klamrade sig fast med all kraft och såg ut att ångra allt som ledde fram till den stunden. Vi ska nog inte gå in på hur uteplatsen såg ut efteråt…

Jag fick till slut bända loss honom – skakig, flämtande och rätt så blek om nosen. Det visade sig att han bara skulle “städa lite” eftersom Esmeraldas mamma skulle komma på besök. Fläktarna var så smutsiga, och enligt honom skulle han bara “kolla var snörena satt”.

När jag kom hem i eftermiddags såg jag inte till Lill-polarn någonstans. Huset verkade ovanligt tyst – tills jag plötsligt hörde ett vrål från Micaels rum:
“Du suger, din träskalle!”

Jag skyndade dit och såg att Micael hade glömt att stänga dörren. Därinne satt Lill-polarn framför PlayStationet, helt uppslukad av spelet. Sist han spelade slutade det med att han stampade sönder kontrollen i ren frustration, så Micael hade egentligen förbjudit honom att spela om han inte kunde hålla humöret i styr.

Volymen var så hög att han inte ens märkte när jag kom in.

– Har du träffat nån polare på nätet? frågade jag.
– Nej! Det är bara en annan träskalle! svarade han utan att ta blicken från skärmen.
– Jaså, är det kul att spela med honom då?
– Han är ju så dålig på spelet, så det är jättekul att skjuta ner honom hela tiden!

Jag kunde inte låta bli att skratta.
– Okej, lycka till då… men med det språket kanske du ska ta en paus och titta på Bamse istället?