En stilla undran och funderingar. Det har sprängs sten i åratal här, det är på nerläggning och skall så småningom återställas! enligt kommungubbarna.
Va! hur återställer man en gigantisk grop?
(Vid avslutad täktverksamhet är en återställning till det ursprungliga landskapet inte genomförbart) Nähä! vad konstigt! Blir bara lite matt ibland, tycker att det bara blir bredare och bredare grop.
Det såg så himla gott ut när solen sken, men det var svinkallt ute och jag glömde mina vantar i vanlig ordning. Kanske dags att sätta ett långt snöre på vantarna, så som man alltid hade på ungarna, kanske en adresslapp i pannan också med tanke på att jag ofta går vilse. Jag tränade Shakira när hon var liten att så fort jag sa försiktigt, så skulle hon gå långsamt och hela tiden ha koll på mig.
I går på kärring onsdagen så stod jag på näsan, så när vi skulle gå ner för den branta backen sa jag försiktigt till Shakira och hon gick supersakta och hade stenkoll på mig. Jag tränade in detta för att jag inte ville Shakira skulle skada sig när vi var ute, men inser nu att hon är en riktigt pensionärs anpassad hund och egentligen har stenkoll på var jag befinner mig.
Så jag kan nog koppla av lite mera när vi är ute och hålla bättre koll på mig själv, för självklart satte jag mig på rumpen igen när vi klättrade upp för berget och blicken Shakira gav mig skall vi bara inte gå in på. Skall ta en kopp kaffe innan jag kollar till hästarna, måste bli lite varm igen.
Lill-polarn har varit kanonduktig idag, och allt har flutit på riktigt bra. Jag kunde till och med sluta lite tidigare – härligt nu när solen äntligen skiner igen.
Vi har haft en kille här som bilat ur resten av rummen i kokhuset så att vi snart kan börja isolera golven. Lill-polarn var naturligtvis vansinnigt nyfiken och ville absolut vara med ute och se hur det gick till. Men killen som jobbade hade lite bråttom eftersom han skulle hämta sin dotter, och han körde rätt snabbt med skottkärran för att bli klar. Jag var lite orolig att han inte skulle se Lill-polarn – det räcker ju att han blundar till en sekund, så är Lill-polarn precis där.
När jag till slut kikade ut för att se hur arbetet gick, upptäckte jag Lill-polarn uppe på mitt planteringsbord. Han stod där och torkade fönstret för glatta livet så att han skulle kunna kika in i kokhuset. Jag frågade vad han höll på med, och då förklarade han lyckligt att han bara skulle kolla om huset var beboeligt – så han kunde flytta in!
“Tobias har ju fått ett eget hus,” sa han, “och då måste ju det här vara mitt! Micael kan ju stanna i Stockholm hos Nina – de svävar ju ändå runt på rosa moln – så de behöver väl inget hus!”
Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske får jag faktiskt fixa något åt honom – dela av hallen eller göra i ordning ett hörn på loftet. Fast, om jag tänker efter, är det nog bäst att ha Lill-polarn så nära som möjligt… man vet aldrig vad han hittar på annars.
Men en sak är säker – han kan alltid få putsa fönster när han gjort något bus. Snart har jag nog Kållereds renaste rutor!
Vi skulle egentligen har varit hos Rosa på kärringonsdagen, men det blev hos Elvy som bjöd på våfflor istället. Innan hade vi tagit en lång go promenad med Shakira och Elvys två hundar. Nisse Elvys storpudel var lite väl energisk på Shakira som inte fräste ifrån ordentligt utan försökte springa honom supertrött istället. Vet inte riktigt varför han upplever att hon luktar så gott, hon löper ju inte!? Snacka om att de sov gott sedan. Ja inte nisse förståss, han hade tankarna på annat han. Det skall bli så gott när det blir varmare ute så vi kan köra igång ordentligt på våra onsdagar, längtar så efter att få fixa med blommor och gå på trädgårdsdagar.
Gubben hade varit ute och handlat igår och köpt hem Flux till mig. Den här gången följde det med en liten flaska — perfekt för resor.
När Lill-polarn fick syn på den lilla flaskan blev han överlycklig. Han började genast ställa sig i olika poser med flaskan, jämföra storlekar och beundra sig själv i spegeln. Jag försökte fråga vad han egentligen höll på med, men det var nästan omöjligt att få kontakt med honom.
Han höjde flaskan som en trofé och ropade:
“Titta! Jag visste det – en Lill-polar-anpassad Flux! Nu sker det! Världen är på väg mot den stora förändringen! Allt kommer att anpassas efter mig! Jag är känd! Blondinbella – släng dig i väggen, nu kommer jag! Jag har grejer anpassade till mig, det har inte du!”
Sedan proklamerade han att han måste följa med till bion igen – “för att ta emot folkets jubel” – och meddelade att jag fick städa själv idag.
Jag var till slut tvungen att putta ner honom från hyllan för att han skulle lugna sig lite och återvända till verkligheten.
Till slut fick jag nog. Jag ringde upp till Tobias och bad honom hålla ett öga på Lill-polarn resten av dagen. Lill-polarn har ju enorm respekt för Tobias sedan den gången han skrämde honom med den där hemska lampan. När Tobias bara säger “hmm…” blir Lill-polarn alldeles tyst och sitter blick stilla.
