Usch! Det tog flera timmar för Lill-polarn att gå ner i varv igår efter sitt stora biobesök, så jag var faktiskt lite tveksam till om han skulle få följa med igen. Men när han tittade på mig med sina bedjande ögon kunde jag förstås inte säga nej. Han lovade dyrt och heligt att inte springa runt i foajén på egen hand.

Och till en början gick det riktigt bra! Han höll sig i skinnet (vilket “skinn” det nu var?) och skötte sig exemplariskt. Men framåt eftermiddagen… försvann han spårlöst.

Gubben letade överallt – under stolar, bakom skärmar, i maskinrummet – men ingen Lill-polare i sikte. Till slut, när han passerade toaletterna, hördes plötsligt ett glatt:
“Ta ra ra bom ti rej, ta ra ra bom ti rej!”

Och ja, ni kan ju gissa vem som satt där inne.

Lill-polarn var helt fascinerad över att bion hade Lill-polar-anpassade toaletter. Han berättade strålande nöjd hur han hade suttit där som en kung på tronen! Det enda han tyckte var lite dåligt var att det inte fanns något att läsa, och att dasspappret kunde varit lite mjukare.

“Jag ska ringa och klaga!” sa han bestämt. “Och dessutom – vad skulle man med den konstiga borsten till? Den stacks ju bara!”

Jösses. Jag tror det får räcka med biobesök för ett tag.

Idag har Lill-polarn varit med gubben på bio. Det är ju så stort där, så jag måste erkänna att jag varit lite orolig för hur han skulle klara av att hålla ordning på Lill-polarn. Han kan ju vara som en oljad blixt när han sätter den sidan till!

De skulle se filmen Bolt, och Lill-polarn tyckte det var hur spännande som helst – särskilt som han dessutom skulle få kika in i maskinrummet. Filmen fick högsta betyg från honom, men tydligen var det ännu roligare ute i foajén.

Där hade han nämligen upptäckt några svarta hästar som fick honom att tänka på hur läskigt det ändå varit att sitta på Bellman. Men dessa hästar, de stod ju alldeles stilla – precis som Zorros häst! Klart han var tvungen att prova hur det kändes att rida på en sådan.

Tydligen satte han sig där, rak i ryggen och med blicken mot horisonten, för när filmen var slut och folk strömmade ut från salongerna började flera prata om “den där lilla träfiguren” som måste vara med i någon ny film – den verkade ju jättespännande!

Så när jag kom för att hämta honom möttes jag av en riktig diva. Han tyckte att jag skulle rulla ut röda mattan, och babblade på om att “det låg Oscars i luften” och att folk redan ville anlita honom.

Jag stod där, skakade på huvudet och insåg att varje gång han är med gubben så svävar han minst två meter över marken. Så jag sa bara:
“Du, Lill-polarn! Bellman står och väntar på att du ska ta ut honom. Han behöver motion – och du är ju proffs nu, eller hur?”

Idag har Lill-polarn varit så himla mysig. Han hjälpte mig städa undan det sista i hallen och flytta allt pyssel till pysselskåpet. När jag gick igenom sakerna hittade jag ett litet runt snidat bord och ett skrin, båda i samma vackra trä och mönster. Jag tror att mina föräldrar köpte dem när de var i Ryssland.

Lill-polarn blev helt betagen! Han stod länge och beundrade sniderierna och frågade försiktigt om inte han kunde få dem.

I kokhusets krypin hittade vi dessutom en gammal marmorskiva med en liten hylla. Den ska egentligen sitta på en kommod. Jag förstår inte varför de tidigare ägarna stoppade in så mycket saker i krypinen – det verkar som om de till och med spikat igen väggarna efteråt! Det var ett riktigt bök att få ut allt, särskilt den gamla mangeln.

Lill-polarn fick då den geniala idén att dra fram marmorskivan framför pysselskåpet och ställa upp en spegel där. “Medan du fixar fika kan jag ordna lite fint här,” sa han glatt.

När jag kom tillbaka upp fick jag mig ett gott skratt. Där stod han på marmorskivan, iklädd hattar och pälsbitar från pysselskåpet. Han sjöng, bugade och snurrade, och hade gjort en egen liten enmansshow på sin nya scen.

Han var så stolt, så lycklig – och där han stod i sitt element kunde jag inte låta bli att tänka: det här kommer nog att bli hans absoluta favoritställe!

Nu har Micael åkt med Nina upp till Stockholm, så just nu är det bara Lill-polarn och jag hemma. Jag kände att jag måste ta tag i krypinet jag hållit på att städa i evigheter. Det blir aldrig riktigt rent där inne, så idag bestämde jag mig: nu ska allt ut! Jag får nog lägga upp lite saker på Tradera också – vi har dessutom några möbler som måste bort.

Lill-polarn såg genast sin chans och började plocka på sig “bra-att-ha-grejer”. Han försvann ut i hallen medan jag fortsatte att röja. Efter en stund hörde jag ett märkligt gnisslande ljud. När jag tittade ut fick jag hjärtat i halsgropen – där satt Lill-polarn och gungade för fullt!

Han hade tagit ett gammalt rep och en bräda från en trasig klätterstege jag hittat i krypinet, och byggt sig en egen gunga. Problemet var bara att han inte hade röjt bort allt det andra under. Hade han ramlat, hade han landat rakt på den gamla ullkardan som låg på golvet!

Lill-polarn däremot tyckte att hela städningen var kanon. “Tänk,” sa han, “nu får jag ju ett till rum – fullt med skatter!” Han såg så nöjd ut att jag nästan inte hade hjärta att säga emot.

Just nu känns det dock som att jag behöver en extra stark kopp kaffe. För varje gång jag tömmer ut något, verkar det som om sakerna på något magiskt sätt får fötter och smyger sig tillbaka in i krypinet igen. Och ibland… om jag står alldeles stilla… kan jag faktiskt höra det svagt där inifrån:

“Mitt, mitt, mitt… Oj! MITT!”