Lill‑polarn var sur som ättika i morse och gick runt och muttrade för sig själv. Han hade tydligen otroligt svårt att smälta att jag inte tog med honom till Panduro i går. Allt började när han fått syn på Rosas vackra glas och tyckte att det där hade han ju kunnat göra till Esmeralda!

“Då kunde vi ha diskuterat snygga glas!” sa han uppgivet när jag försökte trösta honom. Och när han sedan rotade igenom mina påsar och hittade pärl‑setet jag skulle använda till armband, tyckte han bara att jag var futtig.

Inte ens en lyxig frukost kunde rädda humöret – för enligt honom hade jag förstört hela hans dag. Esmeralda hade säkert blivit superglad om han fått göra smycken till henne. Och som om det inte var nog hade jag dessutom köpt ett set med “Fashion Accessories” – små hjärtan, änglar och nycklar – till Micael, så att han kunde göra smycken till Nina.

“Fy tusan, vilken fis du är!” muttrade Lill‑polarn och vägrade äta sin frukost.

En stund senare hörde jag ett krasch från hallen. När jag kom upp stod Lill‑polarn där bland porslinsskärvor. Han hade slagit sönder sin min gamla spargris för att ta pengarna – han hade bestämt sig för att åka till Panduro själv!

Det blev ingen Panduro för Lill‑polarn i dag.
Det blev raka vägen till sängen och fundera lite på sina beslut.

Lill‑polarn vaknade ovanligt tidigt idag. Jag blev väckt av att det slamrade nere i köket, och till sist hörde jag hur han bökade med luckorna under vedspisen – de som alltid ramlar av. Mycket riktigt, även denna gång. Jag hörde hur han satt där och ojjade sig, tydligen på jakt efter en korg att ha med sig ut. Han ville plocka blommor till Esmeralda.

Medan jag fodrade försvann Lill‑polarn bort mot Tobias tomt. Han har blivit alldeles blomfixerad sedan de små gröna bladen dök upp i hans krukor. (Kaktusar eller kål? Jag måste ta en närbild så ni kan avgöra!)

En stund senare hörde jag honom gå runt och sjunga för full hals – till och med Shakira kom rusande när hon hörde allsången. Jag hann tänka “Oj! Lill‑polarn måste ha slagit sig rejält!”

Men där ute stod han, mitt i ett hav av snödroppar, och plockade för fullt. Han såg så lycklig ut där han spatserade omkring med sin lilla korg, vinkade glatt och ropade att han hittat ett kanonställe.

Och vad kunde jag säga? Jag hade inte hjärta att bli sur – inte när han såg så stolt och glad ut över att få plocka blommor till Esmeralda.

Det var en supertrött Lill‑polare som hjälpte till att ta ut de tunga rören idag. Han och gubben hade kapat rör som gick längs murstocken och genom tröskeln in till vårt sovrum. Vi kommer inte åt att tapetsera där förrän väggen är uppgjuten igen.

Lill‑polarn ville väldigt gärna hjälpa till, men glömmer lätt hur liten han egentligen är. Rören var betydligt tyngre än han trodde, och han bar och slet så att han till sist gick nästan på knäna, stackaren.

Sen hörde han att Rosa låg hemma sjuk, och då ville han naturligtvis dit och visa sin sympati – även om jag misstänker starkt att han mest var ute efter fler solrosfrön. Medan Rosa och jag tog en kopp kaffe, sprang Lill‑polarn ner i källaren till Tore och skröt om hur duktig han varit på att kapa rör. Ifall Tore skulle behöva “experthjälp” när de bytte panna, förstås!

Plötsligt hör vi ett knaprande där nerifrån, och så ett högljutt “wow! måste steka sådana till Esmeralda!” Det visade sig att Lill‑polarn fått syn på Rosas skillalökar och tänkt att de nog gick att äta.

Till slut fick vi honom upp igen, och nu har vi satt tre nya solrosfrön. Rosa var så gullig att hon lät honom ta med sig en skillalök hem – han hade tydligen missat en.