I går när jag gick upp och fodrade hästarna var det så härligt väder. Solen sken och man kände hur energin kom krypande. Jag tog en bild på gödselspannen, tyckte det såg så lite läckert ut när det rykte. Hade det varit för ett par år sedan hade jag haft en helt annan känsla.

Ett år efter att vi hade köpt gården så brann vår lada ner. Boningshuset låg bara 1 meter ifrån ladan. Det var sent på kvällen som jag tyckte det började lukta lite rök utanför fönstret. Det var först när det såg ut som dimmoln som jag hajade till och gick ner och ut. Jösses mellan gliporna i dörren såg ut det ut som om vi hade fångat solen och tryckt in i vår lada. Rusade upp och skrek till gubben att han skulle ringa brandkåren medan jag väckte barnen och tog med dem upp till vårt gästhus som vi hyrde ut. Där bodde kompisen med sina 2 töser. Brandkåren kom inom 10 minuter men för oss kändes det som en evighet. Det är konstigt hur olika man reagerar.

Gubben for runt som en skottspole och jag hade fullt sjå med att hålla honom lugn. Själv kände jag mig som en zombie. Plötsligt började nock pannorna flyga upp i luften en efter en mot boningshuset och så blev det knäpptyst och man funderade på vad syret i luften tog vägen. Det hördes ett enormt sus och det blev ett eldhav utan dess like. Brandmännen siktade då alla slangar mot boningshuset men hettan gjorde att det började brinna även där. Denna natt förlorade vi bara en lada. Det finns folk som har förlorat sina hem och ännu värre sina nära och kära. Jag kan fortfarande tänka på dessa lugna stabila brandmän som kämpade med att inte vårt boningshus skulle brinna ner. Jag höll mig lugn hela tiden men ett par veckor efter så kom ångesten krypande och jag tyckte det luktade rök överallt. Taken ryker, asfalten ryker och även gräset ryker om det är kallt i luften. Jag tyckte bokstavligen att hela världen ryker om man tittar noga. Så hade jag tagit kortet strax efter branden så hade jag slängt det och tyckt att det var en gräslig bild.

18 brandmän från 3 stationer kämpade hela natten med att rädda vårt boningshus och hålla elden i schack. Stor eloge till dessa hjältar som vi på gården aldrig kommer att glömma.

När vi flyttade hit till gården för snart 9 år sedan, så fanns här gott om skit. Vi tyckte att det inte gjorde så mycket att de gamla ägarna lämnade kvar en del och tänkte att det röjer vi bort undan för undan. Men istället för att det har kommit bort så har det bara byggts på i oändligheter. Vi skall börja renovera det gamla kokhuset till 18 åringen. Vi har haft en som hjälp oss renovera och han skulle ha sina grejer här i 1 år. Men som sagt åren går och prylarna har växt, trots att jag tog upp 3 containrar och plattade till allt så mycket som det bara går och de var verkligen knökfulla. Jag trodde inte fans möjlighet att någon kunde packa prylar så till den milde grad att det såg ut som byggnaden var byggt på prylar och detta bara i kokhuset.

De här grejerna är inte våra men har blivit vårt problem att forsla bort. Det är både dyrt och deprimerande. Man får sig en rejäl tankeställare om man verkligen behöver så mycket när det finns andra som har så lite. En del grejer har varit riktigt fina men blivit trasiga eftersom man flyttat det fram och tillbaka. Men nu har vi tröttnat allt skall bort. Vi går igenom varje centimeter av gården och kollar om vi verkligen behöver ditt och datt. Jag vill inte på några viljor lämna allt det här till barnen när de en dag tar över. Det är lika bra att ta bort allt nu när jag känner att jag fullständigt håller på att bli tokig. Gallringen blir så mycket lättare när man har tröttnat. Med andra ord rubbet skall bort, har det stått så i alla de här åren så är det definitivt inget jag behöver.

Vi kommer aldrig någonsin tillåta någon att ställa mera grejer här även om byggnaderna är tomma och det ekar inuti. Målet är senast till nästa vinter skall allt vara borta. Nu undrar säkert en del varför vi har till låtit detta? Det har vi inte utan folk kommer med ursäkter att de kommer nästa vecka o.s.v. sen blir det vinter och halt, till sist kryper de fram att det är dyrt att magasinera och de själva inte har plats. Sen kommer den dagen då de inte hör av sig alls och man känner att man inte orkar jaga folk längre. Uppenbarligen är de så pass medvetna att de inte behöver grejerna och då verkar de tycka att det är okey att bara skita i att hämta det.