1 objekt 365 dagar

Lill-polarn var bara för go när jag kom hem idag. Kaffet stod redan klart, och han hade fullt upp med att planera dagens projekt. Han visste att jag skulle göra om dekorationen till graven och tyckte att vi skulle ut och plocka löv och mossa tillsammans. Dessutom hade han hittat flera fina glasburkar uppe på loftet som han ville fylla med färgad sand och sätta i ljus.

Vi gick bort till Tobias tomt – där finns mest löv i alla möjliga färger och ett helt buskage med smällbär! Jag hade lite svårt att låta bli att smälla några, och Lill-polarn… ja, han gick all in. Han for omkring och smällde bär så det ekade, tills jag till slut fick mota in honom, annars hade jag inte haft något kvar till mina dekorationer.

Vi hade en riktigt mysig pysselstund hemma efteråt. Varje gång jag gick på toa hördes smäll! från vardagsrummet, och Lill-polarn såg ut som ett stort frågetecken när jag kom tillbaka och spände blicken i honom.

Hua! Jag kommer verkligen sakna den lille vandalen när han drar till Afrika för att terrorisera sina släktingar. Har jag tur kommer han väl i retur ganska snart – med sand i fickorna och nya idéer i huvudet.

Innan vi åkte in till Göteborg igår gjorde vi ett spontanstopp vid en secondhandbutik i Mölndal som bara har öppet på onsdagar och lördagar. Redan när vi svängde in såg vi bilar parkerade längs hela ån, och vi blev riktigt förvånade över hur mycket folk det var.

Men vilken butik! Helt enorm, proppfull med prylar och med fler udda lampor än jag någonsin sett på ett och samma ställe. Allt från glittrande plastbubblor till gamla glasglober med charmiga repkablar. Vi kunde förstås inte låta bli att köpa en klotformad lampa som gav ett helt magiskt sken.

Nackdelen med att Lill-polarn har en egen lastkärra, är att grejer sällan blir kvar där man ställt dem. Hur han lyckades snoka reda på påsen med lampan i har jag ingen aning om. Jag märkte inget förrän Tobias kom in och frågade varför jag gömt den häftiga lampan där!

Wow – inte ofta Tobias fastnar för någon inredningspryl, men han tyckte den hade varit perfekt på hans köksbord.

Då kom Lill-polarn ut och la sig i diskussionen.
— “Det där är min spålampa!” förklarade han stolt. “Jag hittade den i hallen med en matchande matta under bordet. Allt passade perfekt, så det måste ju ha varit till mig.”

Jag försökte förklara att det var en vanlig lampa, men han såg bara oförstående på mig.
— “Joho,” sa han allvarligt. “När jag tittade i den blev den alldeles gul – som himlen i Afrika! Och då sa den: ‘Jag vill stå på ditt bord.’”

Idag var en sån där typisk städdag. Jag hade tänkt småfixa lite mellan tv-tittandet och mest bara softa runt i mysdressen. Lill-polarn hade varit med mig på en långpromenad med Shakira, så vi var båda rejält nöjda – men lagom blöta – när vi kom hem.

Han ville bädda ner sig och lyssna på ljudböcker om Afrika, medan jag passade på att surfa lite. Jag skickade ett meddelande till Rosa och berättade att det var chokladfestival i stan och frågade om hon ville hänga på. Tyvärr hade hon inte tid, så jag och gubben stack iväg själva. Han behövde ändå en paus medan skruvdragaren laddades.

Jösses vad folk det var! Och vilken tur att inte Lill-polarn var med – jag hade nog fått sätta handklovar på honom bland alla provsmakningar.

Vi handlade lite gott att mysa med till kvällen och när vi kom hem ställde jag upp våra fynd på vedspisen, medan vi fixade mackor med den nya vitlökskorven vi köpt. Plötsligt hördes ett misstänkt prassel bakom mig.

— “NEJ! Lill-polarn, vad gör du? Vi ska ha det i kväll!”
— “Men… whisky fudgen är väl till mig vaaa?”