1 objekt 365 dagar

Jösses vilken dag! Lill-polarn hade fullt upp från morgonen. Han kom farandes och ville ha sin lilla lastkärra och mängder av köttbullar. Jag tänkte glatt: “Härligt, då har han äntligen släppt nojan på bullar!”

Det passade mig alldeles utmärkt, för jag hade planerat att städa på övervåningen, och då var det ju perfekt att Lill-polarn ville vara ute på altanen och pyssla.

Men medan jag gick runt med dammsugaren började jag märka något konstigt – en porslinshund i taget försvann spårlöst. Först tänkte jag att det nog var dem Lill-polarn skulle trycka fulla av köttbullar, men när även Shakira var borta började jag ana oråd.

Jag gick ut på altanen och fick syn på scenen:
Där stod Lill-polarn stolt, med alla porslinshundarna och Shakira uppställda i prydlig rad.
— “Sitt! Sitt stilla!” kommenderade han.

För varje gång han sa “sitt” tog han själv en köttbulle! Shakira såg allt mer moloken ut för varje gång hon blev blåst på sin belöning, och till sist fick hon nog – hon for upp, snodde hela påsen med köttbullar och sprang iväg i full fart!

— “Men Lill-polarn, det är ju hundarna som ska ha köttbullarna!” ropade jag.
— “Men?” sa han förnärmat. “Det är ju jag som får dem att sitta!”

När jag kom hem idag hade Lill-polarn fixat fika. Jag måste erkänna att jag blev lite misstänksam – det brukar ju sällan ske helt utan anledning – men allt såg oväntat normalt ut. Så jag slog mig ner med en kopp kaffe och njöt av lugnet.

Även Shakira och katterna verkade ovanligt trötta. Shakira, som annars brukar rusa ut direkt, låg helt utslagen på sin filt, och katterna jamade inte ens om mat. Det borde ha varit en varningssignal …

— “Hoppa Bettan! Hoppa!” hörde jag plötsligt från matsalen.

När jag gick bort för att titta såg jag hur Lill-polarn försökte få den lilla nyinköpta kospeljfiguren att hoppa över bordskanten.
— “Lill-polarn, hon vill nog vara där,” sa jag försiktigt.
— “Men hon har ju hoppat hela dagen på övervåningen och tyckte det var jättekul! Speciellt när papperstussarna yrde som små rosa bollar.”

Jag hajade till.
— “Vaa? Vilka rosa bollar?”

Och då gick det upp för mig. Undra på att Shakira och katterna var trötta! Hela övervåningen var täckt av hopknycklade rosa dasspappersbitar! Vi hade ju köpt nytt toapapper häromdagen – såklart att Lill-polarn tyckte det var “perfekt hopphöjdsmaterial” för Bettan.

Så resten av kvällen fick han ägna åt att städa.
Och någon bulle till fikat?
Nej, inte idag. Bullstop för Lill-polarn!

Jösses vilken rörig dag! Jag skulle egentligen direkt till facket efter jobbet, men bestämde mig för att skicka papperna istället. Så jag och gubben tog en sväng till RK i stället — och där rök väl resten av planeringen. Jag hade helt glömt bort att jag skulle ut och rida med Monica!

Lill-polarn gick samtidigt omkring och var lika småstressad som jag. Hans släkting Momamba hade lovat att skicka brev, och Lill-polarn skulle få det just idag. Det hjälpte inte att jag förklarade att långväga brev tar tid – han var fast besluten ändå. Jag tror han var ute och kollade brevlådan minst tio gånger. Först på morgonen när posten kom, sen efter lunch när Citymail skulle kunna dyka upp.

När Monica kom förbi blev det i alla fall att vi åkte till stallet, och jag tänkte inte mer på hans brev. Men när vi kom ner till vägen hörde vi plötsligt konstiga ljud från brevlådan. Monica tvärstannade och var övertygad om att det var en råtta där inne och vägrade öppna.

Till slut hör vi en upprörd röst därifrån:
— “Skit, en elräkning till – och inget från Momamba!”

När jag öppnade locket tittade Lill-polarn uppfodrande på mig, helt oberörd över att ha suttit i brevlådan.
— “Du måste fixa locket,” sa han allvarligt. “Annars får man det i huvudet!”

Jag kunde inte låta bli att skratta.
— “Men Lill-polarn! Jag har aldrig någonsin fått ett brevlådelock i huvudet. Det är bara brevlådesnokar som får det!”