1 objekt 365 dagar

Lill-polarn gick ut tidigt i morse för att vara med när hästarna skulle få sina nya täcken. Han tycker det är vansinnigt roligt när de hoppar runt och täckena fladdrar – och extra bonus blir det om Bellman försöker krypa ur sitt. Det är nästan ofattbart att en så stor häst kan ta sig ur ett täcke utan att det går sönder.

Medan jag höll på i hagen hade Lill-polarn klättrat upp på målarställningen vid kokhuset. Där satt han med sin lilla kaffekopp och njöt av utsikten. Nu när de röjt för den nya tomten ser man ända ner till villorna, och det tyckte han var toppen. Nackdelen var bara att den arga gubben med jordgubbarna nu också fått full insyn upp mot gården.

För att inte frysa hade Lill-polarn tagit med sig sin lilla lykta och satt där och myste när han plötsligt fick syn på gubben, som kom promenerandes längst uppfarten! Lill-polarn stelnade till som en pinne och önskade att han haft en osynlighetsmantel. Men till sin stora lättnad gick gubben fram till mig istället.

— “Ser att hästarna fått nya täcken! Och att ni varit i Afrika! Charmig träfigur ni fått tag på – är det en gårdsvaktare?”

Lill-polarn blev så paff att han tappade hakan. Gårdsvaktare? Charmig? Men herregud, vilken trevlig gubbe! Han visste ju vad han pratade om. Lill-polarn satt där helt salig och viskade för sig själv: “Wow… jag ser afrikansk ut!”

Resten av dagen gick han runt och funderade högt på hur det nu skulle bli när han flyttar till Afrika. Skulle gården klara sig utan honom? Skulle allt rasa ihop när han inte längre fanns här och höll ordning på saker och ting?

Jag sa att vi nog skulle överleva – men han såg inte helt övertygad ut.

Idag tog vi en sväng till ÖB för att köpa regntäcken till hästarna. Vi passade också på att åka vidare till Mattlandet där Micael skulle titta ut en ny köksmatta. Lill-polarn ville inte följa med – han ville stanna hemma och fortsätta baka kakor. De han gjorde igår var ju ingen direkt höjdare, så den här gången hade han tagit hjälp av Esmeralda för att det skulle gå “riktigt till” och inte bara bli mambo jambo, som han själv uttryckte det.

Vi hittade faktiskt flera fina mattor, och Micael blev dessutom nöjd med en mysig ljusbricka och ett par tofflor som han spontanköpte. När vi kom hem och jämförde mattbitarna hördes plötsligt Beach Boys – ”Surfin’ USA” dåna från köket.

— “Är det detta ni kallar att surfa på internet?” ropade Lill-polarn.

Där stod han mitt i köket, med Micaels nya ljusbricka under fötterna och poserade som värsta strandhjälten. Han såg så nöjd ut, tills Esmeralda plötsligt skrek att “kakorna brinner!” Då kastade han ifrån sig surfingbrädan och rusade tillbaka mot ugnen i full fart.

En stund senare ropade han glatt:
— “Fikadags! Micael, tänd surfingbrädan så vi får det lite mysigt! Jag ska väl inte behöva göra allt – städa, baka, laga mat, tvätta och mata hästarna också?”

Micael bara skakade på huvudet och suckade:
— “Åh herregud, Lill-polarn… var fick du luft ifrån?”

Pust! Det har varit riktigt mycket strul på jobben den här veckan, och jag var ett fullständigt vrak när jag äntligen kom hem. Lill-polarn satt vid köksbordet, djupt försjunken i en av böckerna jag köpt på Klädkällarn, och för en gångs skull var det lugnt och stilla. Jag tänkte att det här är min chans att vila lite — men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag tänkte där … Jag tvärslocknade!

Jag vaknade av att Shakira stod i köket och skällde för fullt. När jag kom ner möttes jag av ett lätt svavelosande kaos. Lill-polarn hade tydligen hittat den magiska kokboken som varit gömd i skåpet — den vi egentligen tänkt ge honom i julklapp! Han hade blivit eld och lågor över receptet “Göm vår skatt i trollpackans hatt, må de ej bli platt” och börjat baka på egen hand.

Ingredienserna? Ödlehjärnsmjöl, kakaofnöske, paddbakpulver och varulvsmjölk. Men den verkliga fascinationen låg i hasselnötterna, som Lill-polarn var övertygad om var trollpackans navellödd. Ju fler desto bättre, tyckte han.

När jag stod i dörren rök och fräste det över hela köksbordet, men Lill-polarn var helt uppslukad av sina kokkonster.
— “Sådärja, klart! Nu ska jag bara hitta ett läbbigt mörkt ställe så kakorna får svalna!”
— “Du kan ju lägga dem uppe på loftet,” föreslog jag. “Där finns både spindlar, kryp – till och med fladdermöss.”
— “Ööööhh … kan du göra det?” sa han eftertänksamt. “Jag måste tvätta mig! Men om du är snäll får du smaka den första kakan!”