1 objekt 365 dagar

När jag kom hem i dag satt Lill-polarn vid kanten ner mot hagen och tittade på när gubbarna fällde träd. Det har inte tagit många dagar, och nu är det nästan kalhygge nedanför hagen.

Visserligen är det lite småtrevligt att se ljus i fönster på kvällen, men det känns ändå märkligt att vi snart ska ha en granne som faktiskt kan se oss!

Lill-polarn hade tagit med sig bullar ut och satt som trollbunden av den stora kranen som gubbarna använde för att såga ner träden.

– Kolla, Pepper! Nu åker den tjocka gubben upp i luften! Tror du den håller? Undra om de ska göra ett jordgubbsland? Pepper, du måste skicka ett kort om du ser jordgubbar!

Efter en stund hörde jag honom mumla för sig själv:
– Hmm… kanske bättre att vänta lite med Afrika-resan ändå.

Han satt där länge, men till slut började det både hagla och regna om vartannat, så han och Pepper kom inrusande med andan i halsen. Jag bäddade ner dem i soffan med en filt och lite varm choklad.

Men lugnet varade inte länge – plötsligt hördes ett ilvrål som fick rutorna att skallra:

– Neeeej! Jag har glömt en bulle ute! Jag måste ut!!

Sekunder senare kom ett uppgivet jämmer:
– Åhneeej… det är bara slafs kvar!

Jösses, vilket väder! Det stormar ordentligt ute, och Lill-polarn vill absolut gå ut och jaga löv med Pepper. Jag tyckte först att det inte alls var någon bra idé – men å andra sidan, tänkte jag lite för mig själv, om vinden tar i ordentligt kanske han blåser hela vägen ner till Rosa. Då kunde hon ta över ett tag!

Skämt åsido, han fick gå ut en liten stund på framsidan där jag kunde hålla koll.

Jag hörde hur han skrattade så han nästan storknade varje gång en lövvirvel drog förbi. Han kastade sig hit och dit för att fånga så många löv som möjligt. Pepper, som först försökte satsa på ett löv i taget, insåg snabbt att det var ett hopplöst projekt – så han gick all in och försökte fånga alla på en gång.

De hade verkligen hur roligt som helst där ute, men vinden ökade snabbt i styrka. Det var nog snart dags att ta in dem. Jag gick in för att värma choklad och göra några smörgåsar, så de kunde krypa upp i soffan och titta på film efteråt.

Men innan jag ens hunnit röra om i chokladen kände jag hur huset skakade i vindbyarna. Nu blåser det verkligen för mycket! Bäst att ta med Shakira ut – hon får hjälpa mig att få in de små virvelvindarna innan de hamnar i nästa kommun!

Äntligen måndag igen – så man får komma till jobbet och göra lite riktig nytta!
Nej, jag skojar bara. Det är ju lika surt som alla andra måndagar. Jag var trött, hade huvudvärk och längtade bara hem när jag klev ur bilen.

Men där hann jag knappt stänga dörren innan Shakira kom rusande som ett huj! Fram och tillbaka sprang hon, ivrig och glad, som om hon ville säga “kom nu, vi måste leka!”. Jaja, tänkte jag, en liten stund då.

Vi hade inte gått långt upp mot Tobias hus innan jag hörde en mörk röst ropa:
– Hallå… är det någon där ute? Hallå…

Hjärtat hoppade till. Hade Tobias låst in någon hos sig och gått iväg? Jag gick upp för att kolla – men där satt Tobias lugnt på trappan med ett brett flin.

Ropet kom inte därifrån. Det kom från mitt nya förråd!

Jag smög närmare, och mycket riktigt – där inne hängde Lill-polarn med huvudet i pappershållaren.

– Har du fastnat nu igen?
– Nej, nja… jo, men bara lite.
– Vad har du där att göra?
– Det är ju så mycket papper här inne! Jag ville bara kolla hur allt får plats. Det tar ju aldrig slut. Det måste vara trolleri!

Ja, man kan ju undra ibland vad som pågår i hans lilla huvud. Men tröttheten var som bortblåst – det går liksom inte att hålla mungiporna nere när man kommer hem till sådant sällskap.