... dina symboler här ...

1 objekt 365 dagar

Titta så tomaterna ser ut!

av

Titta så tomaterna ser ut!

Usch, vilken morgon. Gubben ligger nerbäddad och fryser – just nu av alla dagar! Vi som skulle på slotts­turné i morgon. Lill-polarn har redan hunnit springa runt som en virvelvind och klagat på att tomaterna har förvandlats till gurkor. Dessutom började han igen med sitt tjat om att våra ljusbollar “inte alls kommer från Rusta”, utan från “något helt annat ställe i galaxen”.

Jag försökte försäkra honom om att ljusbollarna mycket riktigt kommer från Rusta – och ingen annanstans. Samtidigt har det regnat hela morgonen, och det är dessutom min så kallade “kärringonsdag” – den dag jag brukar planera småutflykter och göra något bara för mig själv. Eller som jag tänkte i morse: Med andra ord – en helt underbar dag!

Men Lill-polarn gav sig inte angående tomaterna. Till slut följde jag med ut för att se vad han pratade om. Han lyfte fram en lång, slank tomat och blängde på mig med bestämd min.
– Vad var det jag sa! De har blivit upp-beamade, förvandlade och nu hänger de här igen!

Jag försökte hålla mig för skratt.
– Men det där är ju gurktomater, förklarade jag. De ska se ut så där!

Det hjälpte föga. Lill-polarn var övertygad om att utomjordingar haft ett finger med i spelet – och det värsta är att jag själv blev lite osäker på om jag verkligen satte tomater eller gurka i det hörnet i våras.

Näää, jag är nog till 98 % säker på att det var tomater! Jag får helt enkelt stå stenhårt fast vid den versionen, annars får Lill-polarn rätt – och det vore farligt för hans självförtroende just nu…

Fånga hallon

av

Fångar hallon!

Vaknade oväntat tidigt idag. Jag vill ju inte sova bort semesterdagarna, men lite mer sömn hade inte skadat. Det var i alla fall en fantastisk morgon, stilla och klar. Hästarna blev överlyckliga när de fick byta hage, och jag satt en stund på staketet och tittade när de rusade runt, frustade och ruskade på sig i solen.

Lill-polarn hade också vaknat tidigt och bad ivrigt om sin lilla korg – han skulle plocka hallon till sig och Esmeralda. Hon ville nämligen ha hallon i sina cornflakes, sa han med viktig min.

Busen och Edgar kom in och tiggde mat, men Pepper syntes inte till. Fast vid det här laget vet vi ju att där Lill-polarn är, där är också Pepper. Jag gick bort mot hallonsnåren, och jodå – där stod Lill-polarn och plockade för fullt medan Pepper studsade runt bredvid.

Problemet var bara att Pepper hoppade lite för nära korgen och välte ut hallonen lika fort som Lill-polarn plockade.
– Men Pepper! Du ska plocka hallonen, inte fånga dem! utbrast Lill-polarn irriterat.

Pepper fortsatte sitt ystra hoppande tills även Lill-polarn tappade balansen och ramlade omkull. Sur och rödflammig reste han sig och sa sedan med en listig min:
– Titta vilka stora hallon!
Samtidigt pekade han rakt mot rabarberna.

Pepper for iväg som en raket, och Lill-polarn började fnittra så han knappt fick luft.
– Titta vilka jordgubbar! sa han sen och pekade på tomaterna.

Men den gubben gick inte – jag såg nog exakt vad han höll på med. Till slut stod vi där båda två och skrattade i hallonsnåret, medan solen sakta steg över trädtopparna.

En härlig kväll

av

En god kväll

Efter vår lilla utflykt till Skara idag kom vi hem till riktigt härligt väder, så vi bestämde oss för att gå ut i trädgården och påta lite. Det var skönt att få röra på sig efter bilresan, solen tittade fram och allt kändes så där lugnt och fridfullt.

Efter en stund slog det mig att det var lite väl lugnt. Var hade Lill-polarn tagit vägen? Han brukar ju inte vara tyst så länge. Vi tänkte att han säkert gått in, så vi smög in i huset – och mycket riktigt, där hördes fnitter och små skratt från vardagsrummet.

När vi kikade in fick vi se scenen: Lill-polarn hade hittat vår nyinköpta strutslampa – och dessutom allt smågodis vi köpt i Alingsås! Han hade dukat upp ett riktigt kalas för sig själv och Esmeralda, med ljuset påslaget och alla godsaker prydligt upplagda.

– Här Esmeralda, ta lite av min nya marmelad! Eller några punschpraliner… hallonbåtar kanske? Chokladen är också väldigt god!
Han lutade sig fram och log:
– Dom här röda hjärtanen är speciellt till dig.

Jag kunde inte låta bli att le, även om jag försökte låta sträng:
– Men Lill-polarn! Varför har du tagit allt godis?
– Det var ju till mig, svarade han förvånat. Ni sa ju själva innan ni åkte: ”Ha det så gott nu!”

Typiskt Lill-polarn – snabb som blixten när det gäller godsaker!

Upp och hoppa!

av
vatten

Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.

Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.

Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.

Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!

När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!

Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.

Kanske skulle laga båten!

av

Wow! Den här båten sjönk inte!

Idag ville Lill-polarn stanna hemma för att titta på när snickaren satte upp stålskenorna i Micaels blivande badrum. Han påstod att han hade “massor av viktiga grejer” på gång och hade minsann ingen lust att “klampa runt på någon gammal led”. Jag var såpass sugen på en rejäl promenad att jag valde att lita på att han skulle uppföra sig.

När jag kom hem hade snickaren åkt iväg en sväng, och huset var tyst. Jag gick runt och ropade på Lill-polarn, men inget svar. Till sist fick jag syn på honom uppe vid dammens övre del, som nu nästan är fylld efter allt regnande. Där stod han, helt försjunken, och tittade på något som guppade i vattnet.

Pappas gamla radiostyrda båt!

Först blev jag vansinnig – den där båten fick man ju knappt röra när jag var liten! Men sen kunde jag inte låta bli att bli lika fascinerad som Lill-polarn över hur fint den flöt, trots alla år på vinden.

Just när vi stod där och beundrade den dök snickaren upp igen.
– Det var ett himla tjat att jag skulle ta ner den där båten! sa han. Du hade visst glömt ta ut den när du hade lite bråttom i morse.
– Jaså! sa han det, svarade jag och sneglade mot dammen.

I ögonvrån såg jag hur Lill-polarn snabbt smet in, troligtvis med dåligt samvete. Men om jag ska vara ärlig hade jag själv aldrig vågat sätta den gamla båten i vattnet.

Nu funderar jag faktiskt på att ta ner den till Tore för att se om jag kan byta motor. Allt annat verkar fungera – enda problemet är att fjärrkontrollen är spårlöst borta.