... dina symboler här ...

Det är Kryddsalvia och det är…..

Det är Kryddsalvia och det är.....

I dag frågadeLill‑Polarn om det var okej att han fick skörda lite av kryddorna. Han hade tydligen suttit och Googlat hur man bäst gör, vilket ju lät ganska lovande!

Jag har länge tänkt att börja plocka in och torka mina kryddor — det ska ju helst göras innan de blommar. Men curryns gula, starkt doftande blommor bredvid lavendeln har varit så vackra och luktat så gott att jag dragit ut på det.

Nu har de dock blivit så höga och brett ut sig så mycket att vi snart behöver en spiral till. Jag tänkte att det nog var ganska riskfritt att låta Lill‑Polarn fixa med kryddorna medan jag tog det lite lugnt.

När jag kom ut stod han där och bläddrade för fullt i mina kryddböcker, försökte jämföra bilder och lista ut vad det egentligen var han plockat ner. Kryddorna hade växt så stora att skyltarna försvunnit i grönskan, så han var lite osäker.

Just då dök Esmeralda upp med sin mamma. Och förstås — Lill‑Polarn blev så nervös att han i rena förskräckelsen stoppar en hel kvist oregano i munnen!

– Vad var det jag sa! utbrast Esmeralda. Han bara vräker i sig!
– Esmeralda, nu tycker jag du är lite väl dum, sa jag. Du ser väl att han sorterar kryddorna för torkning – och smakar av för att välja det bästa!
– Hmm! svarade hon och sträckte på sig.

– Och egentligen heter den Kungsmynta på svenska.

Jag kunde inte låta bli att le när jag såg Lill‑Polarn putsa bort oreganobladen från tröjan och mumla nöjt:
– Där hör du Esmeralda – jag kan min sak.

Kokonger

Nej Pepper! Inte hoppa

Jösses vilken värme! När jag kom hem i dag låg Shakira helt utslagen utanför kokhuset, medan jag kunde höra gubben och Lill‑Polarn stöka inne.

Gubben hade rivit ner skivorna i innertaket och dammsugit bort alla de äckliga kokongerna som hängt där. Jag blev faktiskt riktigt imponerad – det såg fräscht ut för första gången på evigheter! Just den delen, där det ska bli badrum, har varit den sämsta biten av hela huset.

Lill‑Polarn var förstås med och “hjälpte till”, även om gubben misstänkte att han mest försökte hålla sig undan Esmeraldas mamma som var på besök. Och mycket riktigt – när jag kom in stod han mitt på golvet och skrävlande berättade om hur de enorma kokongerna varit “stora som luftballonger och fullproppade med spindlar” men att han hade tagit bort dem alldeles själv!

Just då dyker Esmeralda upp tillsammans med sin mamma och tittar strängt på honom.
– Försök inte! säger hon. Jag såg nog hur du kramade Pepper för att du var så rädd!

Lill‑Polarn stirrade bestört tillbaka.
– Vaa!? Det var Pepper som var rädd! Eller hur, Pepper!?

Å så gott det luktar!

Wow! Till Esmeralda

Äntligen har det börjat blomma! Jag har fått vallmo längs muren vid den lilla hagen, och även om inga andra blommor verkar ha tittat fram ännu så är jag så nöjd.

Lill‑Polarn såg också lycklig ut och frågade försiktigt om han fick plocka några till Esmeralda. Hon är fortfarande sur på honom efter morgonens incident och hade visst suttit i timmar och pratat med sin mamma om saken. Lill‑Polarn var lite nervös att hon skulle komma farande och börja skälla igen.

Det är så mycket blinningar nere i den lilla hagen just nu att jag tog upp hästarna. Lill‑Polarn hjälpte till – eller rättare sagt, han åkte snålskjuts på Beethoven genom att hålla sig fast i hans hovskägg!

När vi kom upp till logporten möttes vi av en ljuvlig doft från honungsrosen. Jag gick in en stund i stallet, och när jag kom ut igen hörde jag hur Lill‑Polarn gick runt och mumlade:

– Wow! Den ska Esmeralda ha… och den… och den!

När jag tittade upp fick jag se honom hängandes i min honungsros, febrilt plockandes bland blomklasarna. Jag hann precis fram för att lyfta ner honom – men han hann sticka sig på taggarna först.

– Aj! Vilka taggar!
– Ja, nu vet du hur det kändes för Esmeralda.
– De är ju… jaja… det bara blev så…

Oj så det blev!

flyter

I dag har det faktiskt varit riktigt lugnt och skönt här hemma – åtminstone till en början. Det visade sig att Lill‑Polarn hade gjort ett rejält misstag i morse när han råkade sticka Esmeralda. Hon hade bara velat ha en jordgubbe, men i ivern med mask och spjut gick det illa.

Inte nog med att hon fick gå med bandage, hon blev så rädd att hon satte sig rakt på jordgubben också! Lill‑Polarn skämdes så in i norden och lovade dyrt och heligt att aldrig mer hoppa runt beväpnad i köket. Självklart får Esmeralda alltid ta de jordgubbar hon vill framöver.

Men Esmeralda verkar vara en aning långsint. Varje gång hon ser Lill‑Polarn väser hon “VILDE!” och går sin väg. Lill‑Polarn tog det så hårt att han satte sig uppe hos Tobias flera timmar och diskuterade fruntimmer och deras oförutsägbarhet.

Så jag hade faktiskt en riktigt lugnt morgon och passade på att jämna till dammkanten och lägga ut lite jord. När väl Lill‑Polarn kom ner igen, hjälpte han till med att plantera Nattljus som Rosa kom med i går – och någon annan växt jag redan glömt namnet på.

Allt gick fint tills jag plötsligt hörde ett:
– Oj! Oj!

När jag tittade upp såg jag Lill‑Polarn flyta runt på en bit frigolit i dammen! Han hade lekt med Shakira och när bollen rullade ner i vattnet tänkte han att “det kan ju inte vara så djupt”…

 

Nu är jag riktigt arg!

Nu är jag riktigt arg!

När jag kom hem i dag mötte jag en stressad gubbe i dörren på väg till jobbet. Jag hann bara fråga hur det hade gått med Lill‑Polarn och jordgubbarna, innan gubben blev alldeles kritvit i ansiktet och stirrig i blicken.

– Hur länge var det vi skulle ha honom egentligen!? Bara så du vet finns det inte en enda bulle eller något gott kvar i huset. Och det där eviga tjatet om någon skottkärra som “var hans”… Jaja, jag måste åka nu. Det kan hända att jag behöver jobba över lite framöver – typ… 188 dagar eller något!

Sen drog han iväg, muttrandes för sig själv.

Jag suckade och gick ut för att se om Lill‑Polarn lugnat ner sig. Han syntes inte till vid först, men när jag närmade mig jordgubbslandet fick jag syn på en riktigt fin, röd jordgubbe. Jag hann precis sträcka ut handen – innan jag kände ett stick och ett vrål ekade bakom pallkragen!

Där hoppade Lill‑Polarn fram, beväpnad med en pil och blicken full av beslutsamhet.

– Aj! ropade jag.
– De är mina! skrek Lill‑Polarn med darr på rösten. Nu är det slut med silkeslabbarna!