... dina symboler här ...

1 objekt 365 dagar

De har landat!!!

av
lampa

 

Snacka om kaos i morse! Lill‑Polarn for runt och förde ett sånt liv att till och med Shakira, som vanligtvis tar allt med ro, sprang fram och tillbaka till dammen.

När jag gick ut stod Lill‑Polarn och Pepper och stirrade på de nya ljusbollarna vi satt ut i går kväll. Pepper såg ut som om han när som helst skulle hoppa ur skinnet.

Plötsligt vrålar Lill‑Polarn:
– DE HAR LANDAT!!!

De var så fullt koncentrerade på ljusbollarna att de inte märkte när Pepper råkade putta ner en sten i vattnet. Ett rejält plask – och sen var paniken total!

Pepper for upp i sitt äppelträd som ett skott, medan Lill‑Polarn rusade mot huset med armarna flaxande som propellrar. På vägen råkade han snärta till Shakira på nosen, vilket gjorde morgonen komplett.

Jösses! En sak är säker – Lill‑Polarn ska inte dricka Zoégas mörkrost om man vill ha en lugn morgon. Det tog mig en hel timme att lugna ner honom och förklara att det inte var några ufon ute efter honom för att testa impregneringar på trädgårdsprydnader.

Tur ändå att gubben hade köpt hem en megapåse med bullar, för jag misstänker att det lär gå åt i dag!

Nu kommer dom!

av

De kommer nog snart!

Lill-polarn väckte mig i dag och hade så himla bråttom upp till stallet. Han älskar att ropa in hästarna, men har märkt att Bellman har en inbyggd klocka i magen och oftast redan står uppe i stallet när det är dags. Nu ville han vara försigkommen och gå upp tidigt i ottan. Jag försökte säga till honom att hästarna nog fortfarande låg och sov i sina boxar, men det bet inte alls.

När vi gick upp mot stallet rusade Lill-polarn plötsligt i väg mot den gamla köksträdgården och bort mot den stora skorstenen. Hujedamej, han var värre än en vessla där han for fram! Jag ser hur han klättrar upp och kikar fram vid skorstenen – och så börjar han ropa. Tur att Bellman alltid är så hungrig att alla läten låter som att det vankas mat.

Vete tusan hur hästarna kunde höra Lill-polarens lilla röst, men upp kom de i full fräs från hagen. Lill-polarn hoppade runt av förtjusning på spiskanten och kände sig väldigt nöjd med sin idé. Jag skulle precis ropa åt honom att stå still när en trasig tegelsten lossnade – och Lill-polarn ramlade ner tillsammans med den.

Som tur var slog han sig inte, och han var så lycklig över att hästarna faktiskt kom på hans rop att han bara rusade vidare in i stallet och skulle fodra, dammig, skrubbad och sprudlande stolt över sin morgoninsats.

Börjar svullna!

av

Kolla vad jag kan!

Det måste vara närmare 30 grader i dag! Det första jag gjorde när jag kom ut var att gå upp till stallet och kolla så hästarna hade ordentligt med vatten. Båda stod redan inne i sina boxar – och jag förstår dem. Där inne är det svalt och skönt, till skillnad från ute i solen. Till och med björkdungen ratar de när det är så här varmt.

När jag gick mot vedboden hörde jag plötsligt hur Lill‑Polarn skrattade högt, men såg honom inte någonstans. Han syntes inte till på Tobias uteplats heller, så jag ropade – utan svar.

Till slut såg jag något röra sig borta vid hästarnas badkar. Och mycket riktigt – där kravlade Lill‑Polarn sig upp, drypande blöt och lycklig som en säl! Han hade badat så länge att han börjat svälla upp lite, precis som han gör när han är för länge i vattnet.

Vi har alltid varit noga med att han inte ska bada ensam, just av den anledningen. Men Lill‑Polarn var stolt som en tupp och visade mig kanonkulan och några andra hopp han döpt till de mest märkliga namn.

Han stirrade förvånat på mig när jag sa att han inte fick bada själv.
– Men både Bellman och Beethoven har ju hållit koll på mig! sa han. Beethoven frustade så mycket i vattnet att det blev som en jacuzzi! Och jag klarade minst 25 längder!

Håll i dig!

av
muren

Pust! Det känns som om himlen ska öppna sig vilken sekund som helst – det är riktigt kvavt ute i dag. Jag stod i valet och kvalet om jag verkligen skulle hänga ut en maskin till, men jag hade kommit så långt med tvättandet och klädkammaren att jag ville bli klar. Så ut med ett sista lass!

Jag höll precis på att hänga upp det sista när Pepper kom farandes och skrek högljutt. Han brukar alltid dra ett varv med klagosång när jag kommer hem, men innan jag hann ge honom lite mat dök även Shakira upp. Hon tittade på mig med sin där typiska blick som säger ”jamen skynda dig då!”

Jag följde med dem bort mot Tobias hus – och hör då plötsligt Lill‑Polarns röst högt uppe i luften!? När jag tittade upp ser jag honom sitta i kastanjen, krampaktigt kramandes stammen och med panik i blicken.

Pepper sätter sig på muren och tittar undrande på Lill-polarn. Jösses! klara han inte ens av att klättra i det lilla trädet!

– Blev du rädd, Lill‑Polarn? frågade jag.
– Vaaa! Jag? Nääh! Jag slant bara lite… på fågelskit.
– Okej, då fortsätter jag med tvätten då.
– Vänta! Vänta! Okej, det var väl lite högt!

Kulinarisk delikatess!

av

Ge hit innan du får en lavett!

Vissa dagar kommer jag bara hem alldeles för sent från jobbet. Den där varma, lite oljiga lukten från fabriken gör en fullkomligt däckad, och i dag ville jag bara lägga mig i hängmattan med en kopp kaffe och inte lyfta ett finger.

Men jag hann knappt kliva ur bilen förrän jag hör Lill‑Polarns hysteriska röst:
– Den är min!

Jag stannade till och försökte lista ut vem han nu bråkade med. På trappan stod Esmeralda och betraktade scenen, alldeles lugn, medan Lill‑Polarn tjöt som en siren framför den lilla kocken vi köpte på Röda Korset i går. Kocken – som egentligen ska hålla i en vinflaska – satt nu ochkramade hjärtatsom Lill‑Polarn köpt till Esmeralda.

Det var total katastrof i Lill‑Polarns värld.
– Den där sluskkocken har tagit mitt hjärta! skrek han upprört och höjde handen för att ge honom en lavett.

Som tur var hann Tobias ingripa precis i tid. Han tog försiktigt hjärtat ur kockens famn, räckte det till Lill‑Polarn och sa allvarligt:
– Det är inte så kul när någon tar ens grejer, va?

Jag hörde bara hur Lill‑Polarn muttrade något oskyldigt – och Tobias spände blicken i honom:
– Men du… vad är det du har tagit den här gången?
– Jag skulle bara provsmaka de konstiga pinnarna du planterat. Det skulle vara “kulinarisk delikatess”. Men de smakade ju bläää!

– Va!? Åt du upp mina sparrisar!? De får man ju inte röra på tre år!