1 objekt 365 dagar

Igår tjatade Lill-polarn på Micael om att han ville ha ett par hantlar. Jag tänkte för mig själv: stackars Micael, hur ska han lösa det här? Lill-polarn kan ju vara så fruktansvärt envis när han väl har fått något i huvudet — och nu hade han bestämt sig för att börja träna!

Han förklarade stolt att han skulle bli den snyggaste på badstranden, och att en hel veckas träning borde räcka. Mig ville han inte ha hjälp av, det var tydligen en ”killgrej”.

– Men Lill-polarn! Det kommer inte synas något på en vecka, sa jag. Du är ju inte direkt gjort av det rätta virket.
– Vaa? Joohooo! Kolla bara! svarade han.

Sedan svingade han upp två stora trådrullar som Micael gett honom och började träna.
”Ett, två, ett, två…” Han kämpade tappert, men vinglade så mycket att Micael till slut fick ta bort massor av tråd för att göra dem lite lättare.

Plötsligt hördes ett högt brak! Jag vände mig hastigt om – och där hade Lill-polarn gått rakt igenom det gamla trägolvet!

– Kolla Micael! Jag sa ju det! Jag har redan blivit en tungviktare! Det kommer bli världens sus när jag visar mig på badstranden. Jag ska ha vita badbrallor med röda hjärtan på! Oj pust… vad varmt det är, kan vi åka och bada nu??

Micael kliade sig i huvudet och svarade med ett snett leende:
– Du, Lill-polarn… jag tror inte badstränderna är riktigt redo för dig ännu.

Lill-polarn var ute med Shakira och Busen när jag kom. Han gick runt på tomten som en liten godsherre med händerna bakom ryggen och små snattrade. Busen följde snällt med honom runt för han hade sett att Lill-polarn hade tagit kattmat med sig ut och då gällde det ju att hålla sig framme.

Jag satte mig med en kopp kaffe på trappen och tittade på när Lill-polarn skulle lägga upp maten till Busen. Shakira rusade snabbt fram och skulle ta sig en bit när Lill-polarn sa bestämt NEJ! Det är Busens mat. Shakira kom lomandes till mig vid trappen och blängde surt på Busen och Lill-polarn.

– Kom här Busen skall du få mat, det är kyckling!  Jag har redan ätit en sådan burk och den var jättegod, tänkte vi kunde testa fisken i morgon!Kom här, Busen, så ska du få mat. Det är kyckling! Jag har redan ätit en sådan burk, och den var jättegod. Vi kan testa fisken i morgon!”

Usch, inte alls lika gott väder idag! Jag kände hur all trädgårdsinspiration bara försvann i ett nafs. På vägen hem drömde jag mest om att tända en brasa, krypa upp i soffan och bara ta det lugnt. Trädgårdsarbetet får vänta tills det blir lite varmare igen.
När jag kom hem stod gubben ute med snickaren – båda såg lika missnöjda ut med vädret och stod och knorrade i kapp.

Väl inne i köket hann jag precis fånga upp Lill-polarn som var på väg att dratta i golvet från matbordet! Han hade nämligen lånat gubbens stora kockmössa från premiären på Ratatouille, och den var förstås på tok för stor. Han såg inte ett smack och hade trampat rakt på ett ägg, så nu halkade han runt som Bambi på is – mitt på köksbordet!

Vi ska bara inte tala om hur köket såg ut sedan… Mjöl överallt, kladdiga bunkar och ett antal misstänkt deformerade degklumpar. Lill-polarn hade tydligen fått för sig att baka bröd, bullar och muffins – och dessutom öva sig på att göra “världens största tårta”! Han fyller ju år snart och hade bestämt att tårtan skulle vara så stor att den knappt fick plats i kylen.
Jag hade sagt till honom att om inte en vanlig tårta dög, då fick han allt baka sin jättevariant själv. Det verkar som han tog mig på orden…

Vilket underbart väder det är idag! Lill-polarn följde med ner till hagen när vi skulle ta in hästarna, och redan där började idéerna flöda. När vi kom vid kullen tyckte han att vi kunde passa på att rensa och så lite nya blommor. Han hade nämligen hittat mina fröpåsar med sommarblommor och gjort anspråk på dem direkt.

Förra året sådde jag i omgångar längs muren, men det blev aldrig riktigt som jag tänkt mig. Enligt Lill-polarn beror det på att jag “inte har några gröna labbar” – till skillnad från honom. Men nu när han själv ska stå för projektet, lovar han att det kommer bli ett riktigt blomsterhav. Grannarna kommer bli gröna av avund, säger han, och hans blommor kommer att lysa över hela Kållered. Snart kommer alla vilja ha hans “experthjälp”.

När vi kom hem försökte Lill-polarn pumpa vatten i vår trädgårdsfontän, men det gick inte riktigt som han tänkt. Till slut stod han där, frustrerad och studsade upp och ner som en liten kanin med nageltrång. Jag fick lugna honom och förklara att fontänen faktiskt bara är en prydnad – man måste fylla på vattnet för hand, med hink inifrån huset.

“Jaha…” hördes en snopen liten röst då, följt av en mycket bekymrad suck.

I dag är det full fart här hemma. Gubben ska tapetsera färdigt och lägga golvet uppe i hallen, och som vanligt blir det lite extra dramatik när möbler ska flyttas runt. Lill-polarn blev nämligen alldeles stressad när han hörde att vi skulle flytta på pysselskåpet igen. Han har fortfarande inte riktigt smält att vi bytte ut det gamla – även om han innerst inne tycker att det nya är bättre. Det enda smolket i bägaren är att spegeln inte längre passar på dörren.

Hade han fått vara med och köpa skåp själv så hade ju “allt passat som en smäck”, som han uttrycker det. Nu tog han därför på sig rollen som flyttledare, för att “övervaka” att skåpet hamnade precis rätt när golvet är på plats.

Själv satt jag nere och pillade lite med hemsidan när jag plötsligt hörde ett konstigt frasande och sprakande ljud följt av ett:
“Men herregud, Lill-polarn!”

Jag flög uppför trappan med hjärtat i halsgropen – och möts av synen av Lill-polarn som sprattlar som en tok medan han håller i eltråden. Jag hann stelna av skräck innan jag kom på att vi faktiskt hade stängt av strömmen där uppe. Lill-polarn vek sig av skratt när han såg min min – men det skrattet fastnade ganska snabbt när jag kallt föreslog att pysselskåpet kanske gör sig bäst… på tippen.