... dina symboler här ...

Han sa ja!

lykta

 

Lill-polarn ville pyssla idag, och gubben tyckte väl att det var en bra idé – så han lät honom hålla till i hallen. Han tänkte bara inte på vad jag hade lagt fram där. På byrån stod nämligen papperslyktor, tändstickor och tänger i alla de slag, sådant som jag plockat undan från köket och skulle lägga i låsta lådor.

Det räcker ju gott med den gången Lill-polarn försökte åka till rymden” i vår gamla kamin – han har faktiskt låtit bli tändstickorna sedan dess.
Tills idag.

För där i hallen låg en gul papperslampa formad som ett hjärta, och det var tydligen mer än vad Lill-polarn kunde motstå. Han ropade ner till gubben:
— “Jag tänder lamporna!”
Och gubben, helt ovetande, svarade förstås:
— “Gör du så!”

Men hallå! Jag vet ju hur det blir när Lill-polarn “bara ska göra något”.

Jag anade ugglor i mossen direkt och frågade vilken lampa det handlade om. Då kom han lyckligt gåendes, försiktigt bärandes på den ömtåliga – och livsfarligt eldfängda – papperslampan. Han tittade på mig med ett sådant där oskyldigt “men gubben sa faktiskt ja”-uttryck.

Esmeralda tyckte lampan var så vacker att hon satte sig bredvid honom, och där satt de båda stilla och bara tittade på hur den lilla lågan fladdrade inuti hjärtat.

Jag vågade knappt andas – men det måste man ge dem, stunden var verkligen magisk.

Klart det är en spålampa!

Måste vara en spåkula?

Innan vi åkte in till Göteborg igår gjorde vi ett spontanstopp vid en secondhandbutik i Mölndal som bara har öppet på onsdagar och lördagar. Redan när vi svängde in såg vi bilar parkerade längs hela ån, och vi blev riktigt förvånade över hur mycket folk det var.

Men vilken butik! Helt enorm, proppfull med prylar och med fler udda lampor än jag någonsin sett på ett och samma ställe. Allt från glittrande plastbubblor till gamla glasglober med charmiga repkablar. Vi kunde förstås inte låta bli att köpa en klotformad lampa som gav ett helt magiskt sken.

Nackdelen med att Lill-polarn har en egen lastkärra, är att grejer sällan blir kvar där man ställt dem. Hur han lyckades snoka reda på påsen med lampan i har jag ingen aning om. Jag märkte inget förrän Tobias kom in och frågade varför jag gömt den häftiga lampan där!

Wow – inte ofta Tobias fastnar för någon inredningspryl, men han tyckte den hade varit perfekt på hans köksbord.

Då kom Lill-polarn ut och la sig i diskussionen.
— “Det där är min spålampa!” förklarade han stolt. “Jag hittade den i hallen med en matchande matta under bordet. Allt passade perfekt, så det måste ju ha varit till mig.”

Jag försökte förklara att det var en vanlig lampa, men han såg bara oförstående på mig.
— “Joho,” sa han allvarligt. “När jag tittade i den blev den alldeles gul – som himlen i Afrika! Och då sa den: ‘Jag vill stå på ditt bord.’”