... dina symboler här ...

Inte röra!!

Inte röra!

Idag var en sån där typisk städdag. Jag hade tänkt småfixa lite mellan tv-tittandet och mest bara softa runt i mysdressen. Lill-polarn hade varit med mig på en långpromenad med Shakira, så vi var båda rejält nöjda – men lagom blöta – när vi kom hem.

Han ville bädda ner sig och lyssna på ljudböcker om Afrika, medan jag passade på att surfa lite. Jag skickade ett meddelande till Rosa och berättade att det var chokladfestival i stan och frågade om hon ville hänga på. Tyvärr hade hon inte tid, så jag och gubben stack iväg själva. Han behövde ändå en paus medan skruvdragaren laddades.

Jösses vad folk det var! Och vilken tur att inte Lill-polarn var med – jag hade nog fått sätta handklovar på honom bland alla provsmakningar.

Vi handlade lite gott att mysa med till kvällen och när vi kom hem ställde jag upp våra fynd på vedspisen, medan vi fixade mackor med den nya vitlökskorven vi köpt. Plötsligt hördes ett misstänkt prassel bakom mig.

— “NEJ! Lill-polarn, vad gör du? Vi ska ha det i kväll!”
— “Men… whisky fudgen är väl till mig vaaa?”

Bulldiet

Banta!

När jag kom hem idag hörde jag ett dovt, bubblande skratt från den lilla matsalsdelen. Där satt Buddha och skrattade så magen hoppade – och bredvid honom satt förstås Lill-polarn.

Gubben tittade på mig och sa att de hade suttit och pratat hela dagen. Tydligen hade Buddha blivit riktigt avundsjuk på att Lill-polarn var så smal och vig, och bett honom om råd för att uppnå samma form.

Lill-polarn hade förstås blivit överlycklig över att få agera dietexpert. Han hade klättrat upp på piedestalen, satt sig till rätta och börjat sin “föreläsning”:

— “Man måste se till att få i sig minst fyra till fem bullar varje dag, gärna någon extra på lördag och söndag. Man ska absolut inte bara sitta här och stoppa i sig en massa ris – det går inte, det ser du väl själv! Riset bara sväller i magen, det gör aldrig bullarna. Och efter middagen – minst två bullar då – ska man sova middag i en och en halv timme, så kroppen kan tillgodogöra sig all näring.”

Så där hade de suttit i flera timmar, ätit bullar, pratat och skrattat tills kvällen smög sig på.

Lill-polarn såg så nöjd ut när jag kom in, och jag kunde inte låta bli att le.
— “Vet du vad,” sa jag, “då kan man ju kalla dig för Bulldha sedan!”