... dina symboler här ...

Fika pause

Fika pause

Lill-polarn gick ut tidigt i morse för att vara med när hästarna skulle få sina nya täcken. Han tycker det är vansinnigt roligt när de hoppar runt och täckena fladdrar – och extra bonus blir det om Bellman försöker krypa ur sitt. Det är nästan ofattbart att en så stor häst kan ta sig ur ett täcke utan att det går sönder.

Medan jag höll på i hagen hade Lill-polarn klättrat upp på målarställningen vid kokhuset. Där satt han med sin lilla kaffekopp och njöt av utsikten. Nu när de röjt för den nya tomten ser man ända ner till villorna, och det tyckte han var toppen. Nackdelen var bara att den arga gubben med jordgubbarna nu också fått full insyn upp mot gården.

För att inte frysa hade Lill-polarn tagit med sig sin lilla lykta och satt där och myste när han plötsligt fick syn på gubben, som kom promenerandes längst uppfarten! Lill-polarn stelnade till som en pinne och önskade att han haft en osynlighetsmantel. Men till sin stora lättnad gick gubben fram till mig istället.

— “Ser att hästarna fått nya täcken! Och att ni varit i Afrika! Charmig träfigur ni fått tag på – är det en gårdsvaktare?”

Lill-polarn blev så paff att han tappade hakan. Gårdsvaktare? Charmig? Men herregud, vilken trevlig gubbe! Han visste ju vad han pratade om. Lill-polarn satt där helt salig och viskade för sig själv: “Wow… jag ser afrikansk ut!”

Resten av dagen gick han runt och funderade högt på hur det nu skulle bli när han flyttar till Afrika. Skulle gården klara sig utan honom? Skulle allt rasa ihop när han inte längre fanns här och höll ordning på saker och ting?

Jag sa att vi nog skulle överleva – men han såg inte helt övertygad ut.

Lagom är bäst

Lill-polarn hämtar vatten

Hela morgonen gick Lill-polarn och tjatade på mig att jag skulle sy färdigt hans kafta. Efter ett tag blev jag riktigt irriterad när jag såg att han var på väg att klippa sönder min nya gosiga pläd för att använda den som mantel! Efter mycket övertalning fick jag honom att släppa pläden, och istället siktade han in sig på att dekorera kaftan med tofsar.

Tofsar fick han ta hur många han ville – och det gjorde han också. Efter en timme såg man mest en vandrande tofs som rörde sig genom huset.

När Shakira fick syn på den levande tofsen blev hon själaglad. Hon trodde förstås att det var hennes nya tuggleksak och kastade sig över Lill-polarn med all sin energi. Herregud så snabb hon är när hon tror man vill leka! Jag såg hur stackars Lill-polarn blev grönare och grönare medan Shakira for runt som en virvelvind.

Till slut vrålade han “Stanna!” – och Shakira tvärnitade, släppte och stirrade chockat.
“Blää! En pratande tuggleksak?” verkade hon tänka.

Lill-polarn rev ilsket bort alla tofsarna medan han blängde på henne. Tre mini-tofsar fick ändå sitta kvar, plus en på hatten (för stilen, förstås). Sedan tog han vattenkruset och gick bort till dammen för att torka bort all hunddrägel från kaftanen.

När han ändå var i farten passade han på att bära ner vatten till hästarna – “lika bra att öva, ifall jag måste bära vatten långa sträckor i Afrika,” sa han allvarligt, med kaftanen fladdrande bakom sig.