... dina symboler här ...

Fotoprojekt

Upp och hoppa!

av
vatten

Lill-polarn var uppe tidigt i dag. Redan innan jag hunnit dricka mitt morgonkaffe hade han hunnit slänga ut snigelgift och gått en runda för att besiktiga blommorna. Efter en stund kom han inrusandes med andan i halsen – han hade hittat en konstig blomma som jag absolut måste komma och titta på.

Jag misstänkte direkt vilken det kunde vara. På Liseberg hade jag köpt några lökar utan namn – försäljaren försäkrade att det skulle bli en blomma “som en förskönad Amaryllis”. Den håller just nu på att slå ut, och ser, ska jag erkänna, ganska spektakulär ut. Något randig och lite… egen.

Innan jag hann säga något rusade Lill-polarn iväg till gubben, som låg och vilade i soffan.
– Skynda dig! Du måste se på blomman! ropade han.
– Låt bli, jag ska snart in och jobba! hördes det något trött tillbaka.

Jag stod kvar ute vid blomman och smålog, när jag plötsligt hörde inifrån:
– Va! F–n, Lill-polarn!

När jag skyndade in stod gubben där – dyblöt – och Lill-polarn med en vattenspruta i handen, helt oskyldigt leende. Jag kunde bara skratta, för det där har jag själv velat göra i så många år!

Gubben gick surt upp, muttrade något ohörbart och tog sig en kopp kaffe, medan Lill-polarn såg både nöjd och oförstående ut.

Kanske skulle laga båten!

av

Wow! Den här båten sjönk inte!

Idag ville Lill-polarn stanna hemma för att titta på när snickaren satte upp stålskenorna i Micaels blivande badrum. Han påstod att han hade “massor av viktiga grejer” på gång och hade minsann ingen lust att “klampa runt på någon gammal led”. Jag var såpass sugen på en rejäl promenad att jag valde att lita på att han skulle uppföra sig.

När jag kom hem hade snickaren åkt iväg en sväng, och huset var tyst. Jag gick runt och ropade på Lill-polarn, men inget svar. Till sist fick jag syn på honom uppe vid dammens övre del, som nu nästan är fylld efter allt regnande. Där stod han, helt försjunken, och tittade på något som guppade i vattnet.

Pappas gamla radiostyrda båt!

Först blev jag vansinnig – den där båten fick man ju knappt röra när jag var liten! Men sen kunde jag inte låta bli att bli lika fascinerad som Lill-polarn över hur fint den flöt, trots alla år på vinden.

Just när vi stod där och beundrade den dök snickaren upp igen.
– Det var ett himla tjat att jag skulle ta ner den där båten! sa han. Du hade visst glömt ta ut den när du hade lite bråttom i morse.
– Jaså! sa han det, svarade jag och sneglade mot dammen.

I ögonvrån såg jag hur Lill-polarn snabbt smet in, troligtvis med dåligt samvete. Men om jag ska vara ärlig hade jag själv aldrig vågat sätta den gamla båten i vattnet.

Nu funderar jag faktiskt på att ta ner den till Tore för att se om jag kan byta motor. Allt annat verkar fungera – enda problemet är att fjärrkontrollen är spårlöst borta.