Fotoprojekt

Usch, inte alls lika gott väder idag! Jag kände hur all trädgårdsinspiration bara försvann i ett nafs. På vägen hem drömde jag mest om att tända en brasa, krypa upp i soffan och bara ta det lugnt. Trädgårdsarbetet får vänta tills det blir lite varmare igen.
När jag kom hem stod gubben ute med snickaren – båda såg lika missnöjda ut med vädret och stod och knorrade i kapp.

Väl inne i köket hann jag precis fånga upp Lill-polarn som var på väg att dratta i golvet från matbordet! Han hade nämligen lånat gubbens stora kockmössa från premiären på Ratatouille, och den var förstås på tok för stor. Han såg inte ett smack och hade trampat rakt på ett ägg, så nu halkade han runt som Bambi på is – mitt på köksbordet!

Vi ska bara inte tala om hur köket såg ut sedan… Mjöl överallt, kladdiga bunkar och ett antal misstänkt deformerade degklumpar. Lill-polarn hade tydligen fått för sig att baka bröd, bullar och muffins – och dessutom öva sig på att göra “världens största tårta”! Han fyller ju år snart och hade bestämt att tårtan skulle vara så stor att den knappt fick plats i kylen.
Jag hade sagt till honom att om inte en vanlig tårta dög, då fick han allt baka sin jättevariant själv. Det verkar som han tog mig på orden…

Vilket underbart väder det är idag! Lill-polarn följde med ner till hagen när vi skulle ta in hästarna, och redan där började idéerna flöda. När vi kom vid kullen tyckte han att vi kunde passa på att rensa och så lite nya blommor. Han hade nämligen hittat mina fröpåsar med sommarblommor och gjort anspråk på dem direkt.

Förra året sådde jag i omgångar längs muren, men det blev aldrig riktigt som jag tänkt mig. Enligt Lill-polarn beror det på att jag “inte har några gröna labbar” – till skillnad från honom. Men nu när han själv ska stå för projektet, lovar han att det kommer bli ett riktigt blomsterhav. Grannarna kommer bli gröna av avund, säger han, och hans blommor kommer att lysa över hela Kållered. Snart kommer alla vilja ha hans “experthjälp”.

När vi kom hem försökte Lill-polarn pumpa vatten i vår trädgårdsfontän, men det gick inte riktigt som han tänkt. Till slut stod han där, frustrerad och studsade upp och ner som en liten kanin med nageltrång. Jag fick lugna honom och förklara att fontänen faktiskt bara är en prydnad – man måste fylla på vattnet för hand, med hink inifrån huset.

“Jaha…” hördes en snopen liten röst då, följt av en mycket bekymrad suck.