Fotoprojekt

Lill‑polarn var riktigt duktig i dag när vi åkte till Panduro. Både jag och Micael ville kolla på mer pärlor, och Lill‑polarn hade bestämt att hans gamla pysselkoffert skulle få nytt liv. På locket stod det fortfarande “IS” efter att jag haft den när jag var liten – och enligt honom var det ju bara uschligt!

Nu skulle kofferten bli så superfräck att hela världen skulle vilja ha likadana.

När vi väl kom in i butiken höll Lill‑polarn på att baxna. Överallt fanns det pärlor, band, kulor och pyssel högt och lågt. Innan jag och Micael ens hann reagera var han borta, och det enda vi kunde följa var ett återkommande “mitt, mitt, mitt!” som ekade mellan hyllorna.

Vi ska inte tala om den kö han lyckades skapa när han försökte förklara för personalen att han ville ha marmorgolv som inte väger någonting. Till slut kom en mer rutinerad expedit till undsättning och plockade fram små marmor‑, trä‑ och plastgolv för dockskåp (tack och lov!).

Sedan vi kom hem har jag fått gå ut och hämta honom flera gånger – han har så bråttom ner till Rosa för att visa vad han köpt. Men nej, först ska det fodras. 

Lill‑polarn hade hört att skannern skulle flyttas ut från datarummet och hade genast tagit mod till sig för att undersöka den närmare. Den kunde ju lika gärna stå hos honom som hos gubben – bara han kom på vad det egentligen var för något.

En manick som åker fram och tillbaka, låter lite konstigt, skickar ut solstrålar och plötsligt spottar ut papper – det måste ju vara bra till något, tänkte han!

Efter att ha tryckt på ungefär varenda knapp vågade han till sist öppna locket. När han satte ner handen där började skannern plötsligt gå igång, och han blev så rädd att han nästan fick locket i huvudet. Men när maskinen väsnats färdigt såg han pappret – med sin egen lilla hand tryckt på.

“Wow! Vilken maskin! Min!”

När jag kom hem hörde jag hur skrivaren gick för fullt där inne och frågade Micael vid köksbordet vad han skrev ut. Han såg bara förvånad ut och höll upp armbandet han arbetade med.

När vi gick in fick vi syn på Lill‑polarn – omgiven av papper över hela golvet. Jag tror fasen att han hade lyckats skanna de flesta delarna av sin kropp! Han stod där lycklig och förklarade att han skulle ge dem till Esmeralda, “för de blev ju så vackra!”

Ja, vem behöver egentligen tavlor, när man kan ha konstnärliga porträtt i äkta Lill‑polarn‑format?