Fotoprojekt

Lill‑polarn vaknade ovanligt tidigt idag. Jag blev väckt av att det slamrade nere i köket, och till sist hörde jag hur han bökade med luckorna under vedspisen – de som alltid ramlar av. Mycket riktigt, även denna gång. Jag hörde hur han satt där och ojjade sig, tydligen på jakt efter en korg att ha med sig ut. Han ville plocka blommor till Esmeralda.

Medan jag fodrade försvann Lill‑polarn bort mot Tobias tomt. Han har blivit alldeles blomfixerad sedan de små gröna bladen dök upp i hans krukor. (Kaktusar eller kål? Jag måste ta en närbild så ni kan avgöra!)

En stund senare hörde jag honom gå runt och sjunga för full hals – till och med Shakira kom rusande när hon hörde allsången. Jag hann tänka “Oj! Lill‑polarn måste ha slagit sig rejält!”

Men där ute stod han, mitt i ett hav av snödroppar, och plockade för fullt. Han såg så lycklig ut där han spatserade omkring med sin lilla korg, vinkade glatt och ropade att han hittat ett kanonställe.

Och vad kunde jag säga? Jag hade inte hjärta att bli sur – inte när han såg så stolt och glad ut över att få plocka blommor till Esmeralda.

Det var en supertrött Lill‑polare som hjälpte till att ta ut de tunga rören idag. Han och gubben hade kapat rör som gick längs murstocken och genom tröskeln in till vårt sovrum. Vi kommer inte åt att tapetsera där förrän väggen är uppgjuten igen.

Lill‑polarn ville väldigt gärna hjälpa till, men glömmer lätt hur liten han egentligen är. Rören var betydligt tyngre än han trodde, och han bar och slet så att han till sist gick nästan på knäna, stackaren.

Sen hörde han att Rosa låg hemma sjuk, och då ville han naturligtvis dit och visa sin sympati – även om jag misstänker starkt att han mest var ute efter fler solrosfrön. Medan Rosa och jag tog en kopp kaffe, sprang Lill‑polarn ner i källaren till Tore och skröt om hur duktig han varit på att kapa rör. Ifall Tore skulle behöva “experthjälp” när de bytte panna, förstås!

Plötsligt hör vi ett knaprande där nerifrån, och så ett högljutt “wow! måste steka sådana till Esmeralda!” Det visade sig att Lill‑polarn fått syn på Rosas skillalökar och tänkt att de nog gick att äta.

Till slut fick vi honom upp igen, och nu har vi satt tre nya solrosfrön. Rosa var så gullig att hon lät honom ta med sig en skillalök hem – han hade tydligen missat en.