Fotoprojekt

Efter att jag sett de datastyrda gubbarna hos Jane tänkte jag att det kunde vara en rolig grej att titta närmare på. Men nya sådana var lite väl dyra, så jag kollade på Tradera – och där fick jag tag på fyra stycken för 164 kronor. Perfekt! Jag tänkte genast att de skulle bli en bra present till Lill-polarn.

Även om han kan vara lite (okej, mycket!) jobbig ibland, så hjälper han alltid till så gott han kan och sprider oftast gott humör omkring sig. Jag har ju inte så mycket leksaker kvar nu när sönerna är tonåringar, så Lill-polarn har verkligen fått använda sin fantasi för att roa sig. Men nu, äntligen, hade jag något riktigt kul att överraska honom med.

Och vilken reaktion! Lill-polarn blev helt sjövild av glädje över sina kuber. Här kan ni höra hur han tyckte att de lät — och vilka idéer han fick direkt.

Han bestämde på en gång att vi måste skicka en chokladask till Jane som tack. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att det egentligen var Janes dotter som hade köpt kuberna till sin pojkvän. Enligt Lill-polarn fanns det helt säkert en massa spännande saker hemma hos Jane!

“Stockholm ligger ju inte på andra sidan jordklotet,” sa han bestämt. “Och jag har ju redan en koffert att resa med!”

Så idag ville han absolut stanna hemma med sina nya kuber – och planera resan till Jane.

När jag kom hem från jobbet gick jag direkt ut för att börja bära in höet som gubben hämtat från Uddevalla igår. Jag sa till Lill-polarn att det nog var bäst att han höll sig inne så länge – jag ville ju inte att han skulle försvinna bland alla höbalar. Jag hade till och med plockat fram lite pyssel och fixat choklad åt honom, så han skulle kunna sitta och mysa i lugn och ro.

Men så fort jag sa det såg jag hur ledsen han blev. Och ni vet hur det är – det går ju inte att stå emot Lill-polarn när han ser sådär förkrossad ut. Så till slut gav jag med mig.

Han var övertygad om att han var superstark och att lite hö knappast kunde vara något problem. Han kisade upp mot loftet och sneglade på de stora balarna – och jag såg hur modet började dala igen. Så vi bestämde oss för en plan: jag skulle bära och slänga upp balarna, och Lill-polarn skulle putta dem på plats däruppe. Perfekt fördelning, tyckte jag.

Allt gick fint till en början – tills jag plötsligt hör:
“1–2–3 Tjohej! … 1–2–3 Tjohej!”

När jag tittade upp fick jag se Lill-polarn klättra ut på en balk, svinga sig ut som värsta cirkusartisten och landa mitt i höet! Balarna jag just hade slängt upp låg i en stor hög och var på väg att rasa ner igen.

Först kände jag hur frustrationen bubblade upp, men sen kunde jag inte låta bli att le. Lill-polarn hade ju faktiskt gjort sitt allra bästa, och balarna är rätt tunga även för mig. Så jag bestämde mig för att skicka upp mina starka söner i stället – och avsluta dagen med varm choklad och smörgåsar uppe på loftet.