... dina symboler här ...

Mysstund i stallet.

Bellman

Usch! Vi var uppe riktigt tidigt idag, och jag fick nästan känslan av att det var till jobbet jag skulle. Men Lill-polarn ville absolut ha mysstund med hästarna, så det var bara att pallra sig upp, dra på sig jackan och ge sig iväg.

Bellman har blivit lite av en favorit för Lill-polarn, även om han var rätt bufflig sist när han hjälpte till med fodringen. Jag lovade honom att han skulle få rida så fort jag skaffat en hjälm som passar. Jag får nog ta en dag när Monica kan komma upp också – ifall Lill-polarn blir för energisk och far runt som en skottspole.

När jag berättade det fick han något glittrigt i blicken. Plötsligt skulle han ha cowboyhatt, boots, pistoler och en svart skarf. Sedan undrade han helt allvarligt var banken låg!? Jag började inse att det kanske är säkrare att låta honom börja med gunghästen uppe på loftet.

Jag tänkte ta upp med Monica om det kanske vore bättre att låta honom sitta på Beethoven i stället. Han är inte riktigt lika lättlurad som Bellman – märker han att något är på tok, så stannar han bara och står still. Men idag verkade även Beethoven ha sina idéer. Han slickade Lill-polarn på huvudet oavbrutet, tills Lill-polarn – röd i ansiktet – röt ifrån ordentligt. Beethoven tittade bara ner på honom som om han tänkte:
”Jösses! Disktrasan kan prata!”

Morgonpromenad

hunden

Jag hade lovat Lill-polarn att han skulle få hålla i Shakira alldeles själv idag. Han ville absolut gå en skogspromenad, och jag tyckte det var en toppenidé – särskilt nu när det är så halt på de större lederna.

När vi kom in i skogen började dock gnällandet direkt. Lill-polarn tyckte att det låg alldeles för många fällda träd över stigen och deklarerade högt och tydligt att han minsann skulle ringa kommunen och klaga över att de inte röjt upp ordentligt. Det var ju bara ett par grenar! Och om han inte hade tryckt i sig hela familjepizzan själv igår hade han nog haft lite lättare att ta sig fram.

Till slut gick det inte längre – Lill-polarn surnade till ordentligt och ville vända hem. Han muttrade något om att starta en egen blogg: ”Chihuahuans rätt till naturen”. Han menade att små hundar måste ha jätteproblem i skogen, och att det var skandal att jag inte köpt en sån där väska som Paris Hilton har. “Varför får inte jag accessoarer med bling-bling, va!? Varför!?”

Jösses… det var lika bra att sätta honom i Shakiras klövjeväska innan jag blev galen av allt gnäll.

Nu sitter vi hemma igen med nybryggt kaffe och varsin bulle, och bloggar tillsammans. Jag hoppas verkligen att Lill-polarns nya blogg får många medlemmar – han är så engagerad och uppe i varv just nu att det nästan ryker om tangentbordet! ☕🐾