... dina symboler här ...

Lill-Mumien

Lill-skräcken

Lill-polarn var så duktig på jobbet igår att jag nästan började tro att han hade börjat mogna. Jobb är jobb, och allt annat får man roa sig med när man kommer hem – eller hur? Men jag hann inte ens tänka färdigt förrän jag hör hur gubbarna står och diskuterar något som springer runt i korridorerna och omklädningsrummen!?

Strax därpå ser jag vem som kommer farande – Lill-polarn, förstås! Han hade bestämt sig för att skrämma gubbarna. Jag hann precis fösa in honom i damernas omklädningsrum innan ett skrik ekar ur rummet som får håret att resa sig. Lill-polarn hade fått syn på sig själv i spegeln – och blivit så rädd att han drattat på ändan!

Samtidigt tittar gubbarna in och utbrister:
“Vad tusan, har det kommit in en kloakråtta med dasspapper!?”

Ni skulle ha sett Lill-polarns min! Kloakråtta!? Dasspapper!? Han, som var Lill-mumien från Egymunioland, världens största skräck! Han såg så bedrövad ut att det var svårt att hålla sig för skratt.

Det tog mig en halvtimme att övertala honom att krypa ut från sitt gömställe i omklädningsskåpet. Jag fick lova både pizza och fredagsmys som kompensation.

När vi väl kom hem kom Tobias förbi och skulle låna kaffe. Han kastar ett öga på Lill-polarn och börjar säga:
“Varför har du das…” – längre hann han inte innan han såg min blick. Ni vet, den där mamma-blicken som får till och med Stålmannen att känna sig som en amatör.

Så ja, det blir fredagsmys med tonåringar idag. Jippi. 😄

Ända upp!

Ända upp!

I dag blev det ännu ett äventyr med Lill‑Polarn på jobbet – jag fattar inte riktigt var han får all sin energi ifrån! Han har börjat vänja sig vid maskinerna nu och hittar faktiskt hyfsat bra i korridoren. Alla gröna dörrar går till omklädningsrummen, de blå leder ut, de röda in till fabriken och de lila till samlingsrummet. De blå dörrarna tycker han är allra mest spännande.

Han har varit jätteduktig i dag och hjälpt mig med skurningen, men trots det var han inte ett dugg trött när vi kom hem, utan ville genast gå ut. Vädret var riktigt härligt, så jag satte bara på kaffet och tänkte att jag skulle hinna ta en rejäl promenad med Shakira innan solen gick ner helt.

När vi kom ut såg jag inte Lill‑Polarn någonstans, och jag kände hur stressen började krypa i kroppen. Det var till slut Micael som hittade honom – klättrandes på stenväggen! Den väggen är ju flera meter hög, och nu var det Micaels tur att skälla ut Lill‑Polarn efter noter. Jag lovar, det hördes säkert över halva Kållered.

Lill‑Polarn lovade dyrt och heligt att aldrig mer göra något så dumt utan klätterlina, och absolut aldrig ensam. Han erkände att han hade blivit jätterädd när ett äckligt kryp sprungit över hans hand – och nu tycker han att Micael är hans stora hjälte som kom och hittade honom.