När jag kom körandes i morse stod Shakira och spejade ner från muren. Först såg jag bara henne, men jag anade direkt att Lill-polarn måste vara i närheten – Shakira går nämligen aldrig så långt ner om hon är ensam. Och mycket riktigt! När jag närmade mig såg jag både Pepper och Lill-polarn där på muren, alla tre djupt koncentrerade på något bortom den nya tomten.

— “Titta, titta! Jag har hittat guld!” ropade Lill-polarn och visade stolt upp några små glänsande stenar. Han ville genast ner igen och hacka fram fler skatter medan chansen fanns, innan huset skulle byggas ovanpå “rikedomen”.

Jag försökte förklara att man inte får gå in på andras marker – än mindre börja gräva! – men han var helt förblindad av de glittrande stenarna. Shakira och Pepper följde lydigt med mig upp, men Lill-polarn dröjde kvar, ståendes på muren som en upptäcktsresande i guldfeber.

Då dök grannens stora katt upp och betraktade honom nyfiket. Man kunde nästan se hur katten funderade: Vad är det där egentligen för liten figur? När katten började slicka sig om munnen tyckte Lill-polarn att det var säkrast att följa efter oss.

— “Ser jag ut som en råtta?” frågade han upprört.
— “Nej,” svarade jag, “men naggande go!”