När jag kom hem från jobbet stod en ledsen Esmeralda vid dörren. Hon tittade storögt bort mot dammen, och jag anade direkt att något var på tok.

När jag kom närmare såg jag Lill-polarn stå där, fullt koncentrerad, med sugkoppen i händerna och ett djupt veck i pannan. Han slet och drog allt vad han orkade utan att fulegubben rörde sig ur fläcken.

”– Men Lill-polarn! Nu får du ge dig!” ropade jag.

”– Han skrämde Esmeralda!! Vi som skulle mysa!”

Jösses! Det var ju bara en plastgubbe – helt ofarlig. Jag fick ta på mig kortbyxorna och gå ner i den iskalla dammen för att visa att han inte var farlig alls. Knackade honom på huvudet så att Esmeralda kunde se att han inte skulle göra något.

Efter en stund ville hon också testa och knackade försiktigt på fulegubbens huvud. Lill-polarn däremot tog i med hela kroppen och drämde till så att gubben välte. Men när Esmeralda började skratta brast min vilja att skälla ut honom fullständigt. Han såg så lycklig ut.

Som plåster på såren lovade han att hämta in ved så jag kunde få värma mig framför en brasa — jag hade ju trots allt stått i iskallt vatten. Och när han till och med erbjöd mig bullpåsen (!) kände jag att något var lurt.

“Bara du går in,” sa han. “Vi vill kolla på fontänen!”

Ja, i dagsljus då tydligen… här tar dramat kring fulegubben aldrig slut!