... dina symboler här ...

Afrikahuset

I dag var både gubben och jag riktigt sugna på en liten utflykt. Vi åkte till  Afrikahuset och denna gången var det öppet. Jösses! Vad folk där var! Paret som ägde huset måste ha änglars tålamod med allt folk springandes i deras hem. Huset var så otroligt vackert och jag blev lite full i skratt när jag såg katten liga utsträckt i fåtöljen och sova stenhårt. Allt låg så perfekt och möblerna med sina tyger i alla färger gav ett så kraftigt intryck att katten bara såg så go ut. Bor ni i närheten eller bara har vägarna förbi, så är detta nästan ett måste att besöka.

Jag blev stormförtjust i en jättestor giraff som var på pricken lik den i filmen Madagaskar. Den såg så härligt söt och lite förvirrad ut, som ” Vad gör jag här!”  Det var för mycket folk runt omkring så jag kunde inte ta några kort på den. Den lite minde giraffen blev såld medan vi gick runt på övervåningen. Folket som var där handlade ganska mycket och framför allt kläderna.

Vi avslutade våran rundtur i Afrikahuset med att ta en god fika i hyddan. Det behövdes efter alla intryck, färger och framför allt efter allt folk. Jag har funderat på att sätta upp tyg vid uteplatsen och idag blev vi båda eniga att det kunde vara en bra idé om det blåser eller man bara vill sitta och mysa en stund. Skall gå ut och mäta i morgon. Efter Afrikahuset åkte vi vidare till Åkrabergs trädgårdar där det var Bondens dag.

Ja!! Det var öppet idag.

Lill-poalrn snackar med släktingar

Det här var sista helgen som Afrikahuset höll öppet – sedan tar de paus fram till november. Förra gången vi var där blev Lill-polarn så besviken när det var stängt, så den här gången avslöjade vi inte vart vi skulle. Vi sa bara att han kunde få hjälpa oss att välja växter till den övre dammen.

Vilken glädje när han insåg vart vi var på väg! Han studsade nästan ur bilen och jag började genast ångra att vi inte hade tagit med en sele. Han for fram mellan besökarna, vilt gestikulerande och pratande på om att han minsann också kom från en stam – en trädstam, med grenar “i alla länder”.

Det var mycket folk där, och många såg smått förvånade ut när Lill-polarn for förbi. Jag hörde några viskningar:
“Shit, sysslar de med voodoo här?” eller “Var det där en… pygmé?”
Jag kunde bara le. Lill-polarn i sitt esse går liksom inte att hejda.

Till slut hittade han någon att prata med – sin påstått “avlägsna gren”, Malvawolusker – och där stod de och snattrade i bästa samförstånd medan gubben och jag smet iväg för en fika. Han hade verkligen sin höjdarstund i dag, och för en gångs skull behövde vi inte köpa dubbla Raggarmeal på vägen hem som tröst.

Det svåra var i stället att få med honom därifrån. Han blev till och med erbjuden att följa med till Afrika – “om exakt 124 dagar”, som han noggrant räknade ut själv. Jag anar att jag får börja förbereda pass och vaccinationskort redan nu…

Lill-polarn har svårt att slita sig