... dina symboler här ...

Världskulturmuseet

Elvys onsdag och hon tyckte vi skulle gå på världskulturmuseet. Jag kände mig lite trött och stressad och ville väl egentligen lagt mig och vila, men jösses vad roligt jag har haft det idag. Vi började med att titta  på ”  En stulen värld ” där vi fick oss en rejäl funderare på hur en del föremål egentligen har hamnat på museum.  Klädesplaggen som visas upp är helt otroligt vackra och helt fantastiskt att de är så gamla. Klart värt att titta på.

Sedan gick vi ner och tittade på Bollywood. Wow! Vad det var häftigt! De visa film på en jätte duk, Elvy och Rosa testade karaoke och ålade sig runt till svulstiga hindiballader. Jag han att se en hel film innan jag fick slitit dem därifrån så att andra kunde prova karaoke. Faktiskt riktigt pinsamt! Får kolla så att det inte finns karaoke någonstans innan jag följer med dem någon mer gång.

Nu ligger de rätt

Nu är det rätt

Jag skulle precis gå ner till Rosa när jag hör Lill-polarn ropa “äntligen!” från uteplatsen. Lite nyfiken gick jag ut — och där stod han, med ett geléhjärta högt upp i luften och ett riktigt nöjt uttryck i ansiktet.

När jag ställde mig bakom honom såg jag direkt vad som fått honom så upprymd. Han hade flyttat stenarna runt dammen så att de bildade ett stort hjärta! Varenda sten var noggrant placerad, och han gick runt och justerade tills allt låg helt perfekt.

– Men Lill-polarn, hur har du lyckats flytta alla stenarna helt själv? frågade jag.
– Jag åt upp den ena curryplantan, svarade han stolt.
– Vaaa?!

Tydligen hade han tyckt att det här dammbygget drog ut på tiden och bestämt sig för att ta över hela projektet själv. Han hade stora planer: kärlekstunnlar, blommor i rosa och rött, och en liten båt så att han och Esmeralda kunde ta en romantisk tur när andan föll på.

Det var i det ögonblicket som Micael och Fredric kom gående. De tyckte förstås att det lät som en strålande idé – inte minst för att deras lilla krokodil (som bor i dammen) skulle få ordentlig motion när den jagade båten.

Lill-polarn stod bara stumt kvar, med sitt geléhjärta i handen, och utbrast med darr på rösten:

– Vaa? Men nää!