... dina symboler här ...

Kör sten

Kärring onsdag hos mig eftersom det inte blev något förra onsdagen. Efter att vi tog bort det gamla ladugolvet, så blev det ett stort hål. Det har vi påbörjat att fylla igen. Först tänkte vi fylla igen helt, men vi har varit inne på att göra en damm, så varför inte nyttja hålet. Så idag täckte vi bara mellan balkarna och de värsta hålen, så skall jag ta sand det sista innan vi kan lägga på dammduken. Det tråkigaste och tyngsta arbetet gjorde vi idag. Oftast räcker det att man har påbörjat lite för att man skall komma igång ordentligt.

Är jättenöjd att vi kom såpass långt att jag börja ana lite struktur. Vi tänkte börja med dammen uppe på cementplattan och bygga ett litet vattenfall ner till gropen. Jag får ta en bit i taget så löser sig nog dammbygget.

Ketchup

Ketchup

Det blåser rejält i dag också, och jag börjar undra om mitt plastade växthus verkligen kommer att klara sig om vinden tilltar till storm. Men där inne är det i alla fall varmt och gott, och tomatplantorna har börjat blomma lite smått.

Lill‑polarn och Esmeralda tog sitt eftermiddagskaffe i växthuset för att slippa blåsten. Lill‑polarn visade stolt upp tomatplantorna för Esmeralda och förklarade hur de snart skulle förvandlas till ketchup – när man “hoppat runt lite på dem och tryckt ner dem i flaskan.”

Han hade dessutom stora planer: svart specialketchup! En av plantorna skulle nämligen ge svarta tomater, och Lill‑polarn menade att han skulle bli först i världen med att lansera svart ketchup.

Esmeralda var skeptisk.
– Men ingen ville ju ha den gula, så varför tror du att du kommer lyckas med den svarta?

Lill‑polarn drog på munnen, ställde sig med benen i kors och svarade kaxigt:
– Jamen, den var ju inte gjord av mig!

Så där stod han, full av självförtroende och skaparglöd – tills en kraftig vindpust fick växthuset att vibrera och honom att ramla rakt ner i tomatplantan. Esmeralda skrattade så hon kiknade.

– Det verkar lite tidigt att hoppa runt på dem för att få ketchup, fnissade hon.

Lill‑polarn borstade av sig, muttrade något och sa sedan med stort allvar:
– Tjejer! Hmm… vi får väl se.