I dag är det full fart här hemma. Gubben ska tapetsera färdigt och lägga golvet uppe i hallen, och som vanligt blir det lite extra dramatik när möbler ska flyttas runt. Lill-polarn blev nämligen alldeles stressad när han hörde att vi skulle flytta på pysselskåpet igen. Han har fortfarande inte riktigt smält att vi bytte ut det gamla – även om han innerst inne tycker att det nya är bättre. Det enda smolket i bägaren är att spegeln inte längre passar på dörren.

Hade han fått vara med och köpa skåp själv så hade ju “allt passat som en smäck”, som han uttrycker det. Nu tog han därför på sig rollen som flyttledare, för att “övervaka” att skåpet hamnade precis rätt när golvet är på plats.

Själv satt jag nere och pillade lite med hemsidan när jag plötsligt hörde ett konstigt frasande och sprakande ljud följt av ett:
“Men herregud, Lill-polarn!”

Jag flög uppför trappan med hjärtat i halsgropen – och möts av synen av Lill-polarn som sprattlar som en tok medan han håller i eltråden. Jag hann stelna av skräck innan jag kom på att vi faktiskt hade stängt av strömmen där uppe. Lill-polarn vek sig av skratt när han såg min min – men det skrattet fastnade ganska snabbt när jag kallt föreslog att pysselskåpet kanske gör sig bäst… på tippen.

Det är väldigt sällan jag köper trisslotter eller spelar överhuvudtaget, men i dag tänkte jag testa något nytt. Jag bestämde mig för att ta de pengarna jag får in från Maria Nova och spela lite på nätet. Jag är inte särskilt förtjust i sånt, men tänkte att det kan ju vara roligt att prova ett tag i alla fall.

Det gick som det brukar – nit, nit och ännu mer nit. Jag satt och småmuttrade för mig själv framför skärmen när Lill-polarn dök upp. Trött och lite seg efter jobbet som jag var, började jag gnälla högt för mig själv: om nitlotterna, om hur tuff dagen hade varit, all eländig snö som vräkt ner under natten och hur kaffet givetvis inte var klart när jag kom hem. Och som grädde på moset – jag hade fått ställa bilen nere hos Rosa eftersom en jättelastbil spärrade vägen.

Då hör jag plötsligt ett mummel bakom mig:
“Jaha, kärringgnäll.”

– Va!? Vad sa du nu???
– Inget! sa han snabbt. “Vad fräsch du ser ut i dag.”

Jag började fixa kaffet, och i bakgrunden hörde jag hur Lill-polarn började muttra och klicka på datorn. “Hm, verkar som han också haft en tuff dag,” tänkte jag distraherat.

Tills jag plötsligt insåg – jag hade inte loggat ut!
När jag vände mig om var det redan för sent. Lill-polarn satt där mitt i spelet och tryckte vilt, och innan jag hann stoppa honom var alla mina pengar borta. Sen flög han förbi mig som en avlöning på löning – rakt ut ur rummet med blixtens hastighet.

Jaha! Där försvann den spelbudgeten.