Igår stod jag ute och rensade landet och Lill-polarn kom genast farande för att hjälpa till. Han ville fylla upp med mer jord, och det behövdes faktiskt en hel del – särskilt längst ner där nivån sjunkit rejält.
Med största entusiasm kom han släpandes med sin lilla spann och började traska fram och tillbaka. Jag vet inte hur många vändor han hann med, men efter ett tag började jag tycka synd om honom. Spannen är ju så liten att han i princip hade behövt gå dag och natt i flera år för att flytta tillräckligt med jord!
Till slut bad jag honom istället att hämta mina dahlior och spindelliljor. Det fick fart på honom! Spannen kastades åt sidan, och man kunde nästan se hur det vattnades i munnen på honom – “Wow! Jättelökar! Mums!” hörde jag honom ropa.
Men glädjen blev kortvarig. Så fort han såg lökarna utbrast han:
“Fy tusan! Vad äckligt! Vad har hänt med dem?”
Jag fick konstatera att jag slarvat med förvaringen och att flera av lökarna ruttnat. Typiskt mig! Jag blev verkligen besviken, men då gjorde Lill-polarn något som värmde hjärtat. Han sprang och hämtade den lilla skillan han fått av Rosa och sina egna små växter som tagit sig så fint. Sedan började han plantera dem där jorden redan räckte till.
Ibland är han faktiskt en riktig liten juvel, den där Lill-polarn.
