Lill‑polarn hade hört att skannern skulle flyttas ut från datarummet och hade genast tagit mod till sig för att undersöka den närmare. Den kunde ju lika gärna stå hos honom som hos gubben – bara han kom på vad det egentligen var för något.
En manick som åker fram och tillbaka, låter lite konstigt, skickar ut solstrålar och plötsligt spottar ut papper – det måste ju vara bra till något, tänkte han!
Efter att ha tryckt på ungefär varenda knapp vågade han till sist öppna locket. När han satte ner handen där började skannern plötsligt gå igång, och han blev så rädd att han nästan fick locket i huvudet. Men när maskinen väsnats färdigt såg han pappret – med sin egen lilla hand tryckt på.
“Wow! Vilken maskin! Min!”
När jag kom hem hörde jag hur skrivaren gick för fullt där inne och frågade Micael vid köksbordet vad han skrev ut. Han såg bara förvånad ut och höll upp armbandet han arbetade med.
När vi gick in fick vi syn på Lill‑polarn – omgiven av papper över hela golvet. Jag tror fasen att han hade lyckats skanna de flesta delarna av sin kropp! Han stod där lycklig och förklarade att han skulle ge dem till Esmeralda, “för de blev ju så vackra!”
Ja, vem behöver egentligen tavlor, när man kan ha konstnärliga porträtt i äkta Lill‑polarn‑format?
